Teknikoptimisten behöver en skeptiker vid sin sida

Oavsett hur snabbt processorkraft dubbleras förblir den mänskliga naturen ungefär densamma som på stenåldern. Så även om också de går i tankefällor, så behövs teknikskeptikerna, säger David Qviström. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. En tid då den digitala utvecklingen går så rasande fort att ingen riktigt kan förutspå framtiden lämnar gott om utrymme åt teknologiska profetior, inte minst inom populärkulturen. Tv-sajternas strömmade framtidssagor poppar upp som svampar, och där är framtiden alltid ljus, demokratisk och trygg nej, jag bara skojar. Framtiden är dystopisk, mörk, gärna fascistisk, människofientlig och fylld av misstro mot den teknologi som genren samtidigt är så fascinerad av liksom jag själv, som hör till fantasterna. Teknikskepsis bottnar nog mycket i vår bristande föreställningsförmåga. Ett aktuellt exempel är serien Altered carbon med svenske Joel Kinnaman i huvudrollen. I denna framtidssaga lagras personligheter i ett slags minnesdosa inne i nacken medan den mänskliga kroppen kan bytas ut, lite som kläder. Teknologin har gjort människan odödlig samtidigt som kroppen, som kallas sleeves, blivit en förbrukningsvara. I framtidssagorna är temat med teknologi som symbiotiskt integreras i den mänskliga kroppen vanlig. Den teknologi vi ännu inte vet mycket om, men vars utveckling accelererar nästan som hade den en egen vilja och existens, är något hotfullt. I en artikel jag läste någon gång under min uppväxt, det kan ha varit sent 1970-tal, förutspådde framtidsforskare att vi alla skulle gå omkring med bärbara telefoner som man till och med skulle kunna göra bankärenden med. Telefon i min värld var en grå bjässe som statliga Televerket ägde, som satt fast i väggen och hade en krullsladd till luren och snurrskiva som man rullade fram numret på. Att ha telefon med sig utomhus föreföll mig inte bara onödigt, utan också väldigt otympligt. Teknikskepsis bottnar nog mycket i vår bristande föreställningsförmåga. I tågets barndom ansågs det farligt att färdas snabbare än 30 kilometer i timmen, för i högre hastigheter riskerade kroppen att skaka sönder. Jag är övertygad om att någon också i tidernas begynnelse när elden tämjdes eller hjulet uppfanns stod bredvid och sa: men vad ska ni med det där till. Att signalera ett visst mått av teknikskepsis är nog till och med nödvändigt om ens framtidsutsagor ska tas på allvar. Klimathot, överbefolkning, kärnvapen och rädsla för pandemier den som säger att allt är lugnt lär bli stämplad som populist eller dumskalle. Faktiskt kommer jag inte på någon som målar framtiden i enbart ljusa färger annat än Jehovas vittnen, i broschyrerna om den nya jord dit rörelsens trogna ska få komma visserligen för att himlen är fullbokad och den gamla jorden har gått under, men ändå. förresten kommer snart robotar med artificiell intelligens åtminstone att kunna bete sig som om de kände empati. Just apokalyptiska rörelsers budskap är en mix av skräck för undergången och samtidigt ett hopp, för på yttersta dagen ska ju Jesus komma tillbaka. Kombinationen av hot mot liv och en hoppfull patentlösning bygger starkt säljande budskap. I de teknologiskt intresserade framtidssagorna är det teknikpositivism som är hoppet i apokalypsens tid politikens fokus på miljöteknik och gröna jobb till exempel, hellre än det opinionsmässigt impopulära att radikalt anpassa livsstilen till en mindre bekväm men mer hållbar standard. Sällan blir föreningen av dystopi och naiv teknikpositivism så tydlig som hos de brittiska författarna Richard och Daniel Susskind, far och son, jurist respektive nationalekonom. I Professionernas framtid förutspår de att robotar och artificiell intelligens helt kommer att förändra yrkesuppgifterna för bland annat läkare, lärare, journalister, revisorer, arkitekter, jurister och till och med präster och terapeuter, i den mån yrkena alls kommer att finnas kvar. De skriver: På samma sätt...