Tänk om allt kan bli annorlunda?

Berättelser om hur historien hade kunnat gå har ofta en betryggande sensmoral: det är bäst som blev. Dan Jönsson finner ändå hopp i de kontrafaktiska historiernas parellella universa. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.När Columbus år 1492 stiger i land på ön Hispaniola i det vi numera kallar Västindien tas han emot av nyfikna men misstänksamma öbor. Folket på Quisqueya, som de själva kallar ön, inser snabbt var faran ligger: de här främlingarna är visserligen utrustade med okända, livsfarliga vapen, men ganska få till antalet – skulle de däremot lyckas återvända till sitt eget land och hämta förstärkningar vore katastrofen ett faktum. Så Columbus och hans besättning tillfångatas och får aldrig återse Spanien; istället tvingas de avslöja allt de vet om den europeiska civilisation som folket på Quisqueya inser i flera avseenden har kommit längre än de själva. Med sina nya kunskaper kan de snabbt lägga de stora aztek- och inkarikena under sig och skapa en mäktig, fredlig spansk-amerikansk civilisation som utvecklas och stärks under några sekler. Tills de, någon gång på artonhundratalet, finner tiden mogen att sjösätta en första expedition till Europa.Ja, så kunde det kanske ha gått till. Det var i en bokhandel i La Paz för några år sedan jag ramlade över den för mig okände bolivianske författaren Juan Manuel Montes roman ”Historia del continente Colombiano” – Den kolombianska kontinentens historia. Boken är vad som brukar kallas en ”ukroni”, alltså en skildring av ett historiskt förlopp som aldrig fick tillfälle att bli verklighet, men som kanske kunde blivit det om tillfälligheterna hade velat lite annorlunda. I det här fallet rör det sig om en alternativ historisk krönika, illustrerad med fingerade dokument och kartor som påstås visa framväxten av det kolombianska imperiet; här rapporteras om fältslag och upptäcktsresor, successionsstrider och kulturkonflikter, men också om en politisk-filosofisk utveckling som i delar av imperiet leder till förändringar i demokratisk riktning redan på 1600-talet.Fascinerande att tänka sig, bara det. Men det som framför allt slår mig när jag läser Montes roman är hur den kontrafaktiska historien, som den också brukar kallas, tycks få helt olika politisk funktion beroende på varifrån den skrivs. Om den historiska vetenskapen lite förenklat kan sägas handla om att till lika delar besvara frågorna om vad som faktiskt hände, och varför det gjorde det – så är den kontrafaktiska historieskrivningens ärende att göra detta varför osäkert, motsäga bilden av historien som oundviklig. Men själva syftet med detta osäkrande kan alltså skilja radikalt. I vår del av världen har jag intrycket att de kontrafaktiska ukronierna för det allra mesta har en dystopisk tendens – i nio fall av tio spekulerar de i sådant som ”om Hitler hade vunnit kriget” eller ”om Sverige hade blivit en sovjetrepublik”. Genren är med andra ord rätt förutsägbar; vad den vill visa är hur illa det kunde ha gått om inte omständigheterna hade varit, och följaktligen hur lyckliga vi kan skatta oss över att den bestående ordningen blev just bestående.Mot dessa konservativa impulser framträder en författare som Montes som en ideologisk motsats. I det postkoloniala Latinamerika är historien på ett helt annat sätt politiserad, den spanska erövringen fortfarande ett infekterat sår. När femhundraårsminnet av Columbus landstigning skulle firas 1992 väckte det protester över hela kontinenten, och historikernas bild av hur den europeiska koloniseringen blev möjlig har på senare tid stått under ständig debatt. Den traditionella förklaringen, att spanjorerna helt enkelt var militärt,..