Syskonen Weil och matematikens ljus och mörker

Abstrakt matematik och konkret, självutplånande liv har dessa saker någonting gemensamt? Helena Granström reflekterar över syskonen Simone och André Weils liv och tänkande. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Mörkret och ljuset, hela tiden återkommer de, det ena som flyr för det andra. Hos Andrew Wiles, matematikern som efter åratal av ansträngningar åstadkom ett giltigt bevis för Fermats stora sats, och som beskriver sitt arbete som att kliva in i en stor mörklagd herrgård och stappla fram genom beckmörkret, stöta i möbler och väggar, och så – kanske sex månader senare – finna lampknappen och se allt upplyst. Eller hos en annan av 1900-talets stora matematiker, Pólya, som liknar matematikerns värv vid att komma till ett okänt hotellrum sent på natten utan att ens veta var man tänder lampan. Man trevar runt och uppfattar olika oformliga tingestar i mörkret medan man letar efter strömbrytaren – och så, när man plötsligt funnit den, tänder man ljuset och allting framträder alldeles klart. Genom en ljusblixt, skriver deras franske kollega Hadamard, kommer det ditintills dunkla problemet, som ingen vanlig svag lampa skulle ha kunnat göra synligt, med en gång att bada i ljus. I dessa bilder av det matematiska arbetet är det tydligt att det är famlandet i sig som slutligen frambringar ljuset: Enbart den som trevat länge nog når fram till strömbrytaren och kan tända lampan. Den plötsliga inspirationen infinner sig, menar matematikern Poincaré, enbart efter en tid av medveten ansträngning som tycks absolut fruktlös och ur vilken ingenting gott tycks ha kommit, där man upplevt sig helt vilsegången. Men vilken dunkel längtan är det då som får en människa att villigt famla i mörkret månader i sträck – och vilket hopp är det som får henne att framhärda i sin tro på existensen av en strömbrytare, på att en bländande ljusblixt en gång ska få mörkret att flykta? ”Om man med verklig uppmärksamhet”, skriver den religiösa tänkaren Simone Weil, ”söker lösningen på ett geometriskt problem, och efter en timmes arbete inte har kommit någonstans, så har man det oaktat gjort framsteg under varje minut av den förflutna timmen, i en annan, hemlighetsfull dimension”. Arbetet har, fortsätter Weil, utan att man vet det gett upphov till ”ett ökat ljus i själen” – och kanske är det detta ljus som en dag ska komma att bryta igenom mörkret och klarlägga allt? Matematikerns fruktlösa arbete i väntan på en osynlig utdelning, en till synes ohörd men icke desto mindre hängivet upprepad bön: kanske hade det kunnat utgöra en öppning till verklig förståelse mellan Simone Weil och hennes bror André, en framstående matematiker som hon sitt korta liv igenom tycks ha sträckt sig efter in i en sfär av symboler som förblev otillgänglig för henne. Deras relation skildras av den amerikanska skribenten Karen Olsson i ”The Weil conjectures”, en bok som på en gång är en dubbelbiografi över syskonen, och en personligt hållen essä om matematiken som föremål för rädsla, längtan och begär. Simone Weils relation till matematiken förblev ambivalent, och kanske var den varken mer eller mindre ambivalent än hennes relation till brodern. Å ena sidan framstod matematiken för henne som en länk till det gudomliga, en aning om den tillvaro bortom tid och rum som hon så intensivt sökte – å andra sidan upphörde hon aldrig att kritisera den. När hennes bror under rasande världskrig sitter i förvar, fängslad misstänkt för spioneri, skriver hon till honom i fängelset och ber honom rättfärdiga sin matematiska gärning: Vad är värdet av ett arbete så abstrakt att ingen vanlig människa kan förstå det? Hon drar en skarp gräns mellan de gamla grekernas geometri, ännu tydligt knuten till den kroppsliga tillvaron, och den algebra som frigjort sig från fysiska...