Sverige är de sammansatta ordens land

Vad säger det svenska språket om Sverige? Författaren Mara Lee försöker besvara frågan med hjälp av de sammansatta orden. På senare tid har det funnits ett ganska stort fokus på svenskhet, och i synnerhet svenska värderingar och svensk kultur. Oavsett om vi avfärdar tanken på någon ursprunglig svenskhet eller ej, kan det i sammanhanget vara viktigt att visa på en plats, mitt i det svenska, där skillnader är avgörande, utan att det betyder att något är mindre eller mer värt än något annat. Vad är detta för plats? Jo, det svenska språket. Men det är väl ingen som på allvar tror att en svensk katt skulle vara mer värd än en fransk chat? Vi som arbetar med språk kan inte låtsas som om skillnader inte finns. De inte bara finns: de är avgörande för att betydelser ska uppstå. Ljudet k betyder inget i sig, förutom att det inte låter som h eller några andra ljud. Katt betyder katt för att ordets begynnelsebokstav skiljer sig från begynnelsebokstaven i ordet hatt. Och det är så vi skiljer mellan vårt favorithusdjur och plagget vi bär på huvudet. Utan skillnader kan vi inte heller urskilja mening. Men detta betyder inte att ordet katt skulle vara mer värt än ordet hatt. Båda orden är väsentliga för att språket ska fungera. Författarens främsta redskap är språket. Och för en svensk författare är det det svenska språket som står i fokus. Jag tänkte därför beskriva ett par företeelser som framstår som typiska för svenskan, jag skulle rentutav kunna beskriva dem som språkliga, nationella särdrag. Genom att belysa och benämna dessa försöker jag inte nedvärdera andra språk eller kulturer. Det enda jag säger är att det finns skillnader. Men det är väl ingen som på allvar tror att en svensk katt skulle vara mer värd än en fransk chat? Trots att de låter olika: mjau, miole. Många litterära författare har ett ambivalent förhållande till språket. Fler än man kan ana är dyslektiska, och vissa kanske lärde sig läsa och skriva ovanligt sent, eller ovanligt tidigt. Det har också sagts att svenska språket är svårt att lära sig för utlänningar. En poet som jag känner, som kom till Sverige som vuxen från Colombia, berättade för mig att det svåraste svenska ordet hon visste var "tvättstuga". En annan vän från Los Angeles, som flyttade hit för fyra år sedan, berättade att hennes svenska favorituttryck var "fuffens", och på andra plats kom "sunt förnuft". Vad som anses svårt respektive enkelt i ett språk beror på vad vi är vana vid. Våra tungvrickande konsonanträckor - kvastskaft, skridskoinstruktör - kan te sig oöverstigliga för någon med spanska som modersmål, och vårt muttrande lilla korta u-ljud - uh - unikt för svenska språket - kan låta gulligt och exotiskt för amerikanska öron. Om de bara visste hur många av våra svenska fulord som kröns av detta ljud. Svensk poesi låter mycket, den har - kanske på grund av det svenska språkets relativa ordfattighet - en klangrik ljudbild. Det vill säga att den förmedlar mening inte bara via ordens betydelse, utan också genom hur den låter. Svensk natur, till exempel, är ofta enstavig: skog, mark och äng; asp, lönn, och björk. Den enstaviga naturen går igen i en lång tradition av manlig svensk lyrik, från Gustaf Frödings "Gråbergssång" som nästan bara består av enstaviga ord (och som dessutom domineras fullkomligt av vokalljudet - å) till den samtida poeten Joar Tiberg, som lyckades med konststycket att skriva en naturlyrisk dikt enbart bestående av bokstaven "i". Men svenskan är förstås inte bara enstavig och enslig. Den är också uppfinningsrik, och lånar sig gärna till nyordbildningar, pleonasmer och kreativa utbrott.  Ibland kan det bli ganska vackert, som i bändelkorsnäbb, eller vitmossamyra Ett av de viktigaste verktygen för detta slags kreativitet, är en så till synes trivial sak som vår förmåga att skapa sammansatta ord. Genom dessa kan vi skapa kombinationer av olika led som inte har så mycket med varandra att göra. Ibland kan det bli ganska vackert, som i bändelkorsnäbb, eller vitmossamyra...