Svart ekologi, det nya gröna: En väg ur den antropocentriska bubblan?

Den traditionella synen på naturen är naiv och romantisk, menar ekofilosofer som förespråkar "svart ekologi". Författaren och kritikern Dan Jönsson utforskar idéerna och efterlyser hopp om räddning. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Om ni har sett Werner Herzogs dokumentärfilm Grizzly Man så minns ni säkert scenen där Herzog sitter med hörlurar och lyssnar, uppenbart skärrad, på ljudinspelningen av hur äventyraren och björnmannen Tim Treadwell och hans flickvän blir överfallna och uppätna av en grizzlybjörn. Filmen skildrar hur Treadwell under de tretton år han levde med grizzlybjörnar i Alaska blev alltmer fientlig till den mänskliga civilisationen, folk som kände honom beskriver det som att han i grund och botten ville bli en björn, och i scenen där Herzog lyssnar på inspelningarna av hans död, detta andäktiga, tysta centrum i filmen, förstår vi hur drömmen på ett makabert sätt går i uppfyllelse. Makabert men logiskt: i Herzogs ögon är Treadwell en modig men romantisk fantast som inbillar sig att hans kärlek till björnarna är besvarad och att den på något vis ska göra honom till en del av naturen. Men, säger Herzog, i naturens ögon är människan fullkomligt likgiltig. Enda sättet att bli en del av den är som just ett av alla led i näringskedjan. För den svarta ekologin är den gröna idyllisk och naiv, den prackar på naturen en falsk moral. Och det blir vi ju alla förr eller senare. Rättare sagt: vi är det hela tiden. Redan i livet är våra kroppar som bekant fulla av bakterier och virus, parasiter och mitokondrier som när sig av vårt blod och våra utsöndringar. Och som vi i vår tur är beroende av. Det låter som självklarheter när man säger det, men det är det knappast. Treadwells tragedi är tvärtom, kan man säga, den yttersta konsekvensen av en förhärskande natursyn som drar en skarp gräns mellan människa och natur, och där naturen står för allt som den mänskliga civilisationen inte är: självreglerande, måttfull och harmonisk. Med andra ord sinnebilden för ett oförstört paradisiskt urtillstånd som vi människor har fjärmat oss från genom vår civilisation och som man inbillar sig på något vis kunna gå tillbaka till. Men varje sådant försök att ta sig tillbaka över civilisationsgränsen kan som Herzog ser det bara sluta på ett sätt när vi möter naturen sådan den verkligen är. Kaotisk, våldsam och totalt livsfarlig. Antropocen alltså idén att människans inverkan på jorden är så avgörande att den har gett upphov till en ny geologisk epok Lite grovt skulle de här olika synsätten kunna sammanfatta skillnaden mellan det som kallas grön och svart ekologi. För den traditionella, gröna ekologin, som idag genomsyrar allt från populärkultur till administrativt kretsloppstänkande och politiska hållbarhetsvisioner, framstår naturen lite som en mänsklig superkropp det är vår uppgift att ta hand om ungefär som vi sköter våra egna kroppar; naturens kropp kan bli sjuk men om vi släpper ut lite mindre rök frisknar den till och får lättare att andas. Den gröna ekologin noterar sjuka träd, oljeskadade fåglar och döda fiskar, den värnar om valar och rödlistade insekter men, säger den svarta ekologin: har den någon medkänsla med våra virus? Har den någon blick för den natur som inte är grön och god och grann, för isvidderna och havsdjupen, för tarmfloran och cancercellerna, för geologins mörker och rymdens svarta oändlighet? För den svarta ekologin är den gröna idyllisk och naiv, den prackar på naturen en falsk moral och ser bara det som är i ögonhöjd, det oändligt smala ekologiska segment där vi själva råkar hålla till. Den är antropocentrisk, och därmed förljugen. Den svarta ekologin vill vända på kikaren. Den amerikanske ekofilosofen Timothy Morton, en av rörelsens ledande teoretiker, argumenterar i sin bok Dark Ecology för en natursyn som på allvar försöker ta in vad vetenskapen säger. För Morton är begreppet antropocen alltså idén att människans...