Stephen Kings "Det": En resa in i det omedvetna

Många förknippar Det med den otäcka clownen Pennywise. Men Mattias Hagberg menar att boken inte är någon skräckroman, utan snarare en fallstudie. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. När Stephen Kings artonde roman landade på kulturredaktionerna runt om i USA vid mitten av åttiotalet var det många som drog efter andan. Vad var detta? Ett monster? Romanens omfång blev snabbt ett hett samtalsämne. Fjortonhundra tätskrivna sidor. Ett närmast maniskt flöde av ord. De flesta recensenter kunde inte låta bli att kommentera romanens storlek dess fysiska dimensioner. De mätte och vägde. Räknade sidor och ord. It, som boken heter på engelska, var onekligen något utöver det vanliga. Många kritiker var tveksamma. De efterlyste en mer renodlad berättelse. De undrade var redaktörerna tagit vägen. De frågade sig varför ingen dragit i nödbromsen och bett författaren att skära och stryka i sitt enorma manus. Men publiken älskade boken. Den blev snabbt en av åttiotalets mest lästa och miljontals kopior spreds över världen. Sedan dess har den behållit sin position; gång på gång framröstad som en av nittonhundratalets stora skräckberättelser. Själv minns jag den svenska utgåvan från 1987, i svart med en tecknad vit clown på omslaget. Romanen, som fick heta Det på svenska, fanns överallt. Under några år framstod den närmast som en obligatorisk inredningsdetalj åtminstone bland tonåringar i åttiotalets Sverige. Alla skulle ha sitt eget exemplar, även om det är oklart hur många som egentligen orkade ta sig igenom hela volymen. Jag var tolv, eller möjligen tretton, när jag själv läste romanen för första gången. Det var sommar och jag låg på sängen och betade av sida efter sida. Det var en litterär upplevelse, även om jag inte kan påstå att jag minns särskilt mycket av innehållet. Nej, det var något annat som blev kvar. En känsla av barndom, en känsla av oändlighet och ansvarslöshet sommardagar som bara gled förbi utan något riktigt mål. När jag nu läser om den är det märkligt hur väl mina egna minnen och känslor knyter an till romanens mest grundläggande tema. Redan i inledningen slår Stephen King an ett ackord som sedan ljuder genom hela boken. Det handlar om barndom, eller mer precist om minnet av de där skälvande sista månaderna innan vuxenlivet tränger sig på. I efterhand har Stephen King berättat att han var tvungen att försätta sig i ett slags drömtillstånd för att kunna skriva romanen, ett tillstånd där han i korta ögonblick av klarhet fick närkontakt med sin egen uppväxt i femtiotalets USA. Och ju mer han skrev, ju mer återupptäckte han. Historien kom till honom alltefter som, i korta Flashbacks. Trots omfånget är det lätt att sammanfatta innehållet. Det handlar om en liten stad i New England som hemsöks av ondskan, en ondska som för det mesta framträder i skepnad av en clown, och om några elvaåringar som bestämt sig för att besegra denna hemsökelse. Beverly, Ben, Bill, Eddie, Stanley, Mike och Richard är ett gäng outsiders som funnit varandra och bildat en klubb The Losers Förlorarklubben. Tillsammans, och genom sin vänskap, är de starka nog att slå tillbaka clownen, monstret Det. Så långt är romanen en tämligen konventionell berättelse om en handfull barn och deras kamp mot ondskan. Det finns hundratals i samma genre. Men Stephen King ville något mer än att bara berätta en historia. Det är som om han hela tiden rycker läsaren i armen och säger: Tror du verkligen på detta? Förstår du inte att alltihop bara är en fantasi om en barndom där förlorarna blir hjältar? Min egen dröm. Det faller isär i två delar. I den ena är det femtiotal och förloraklubben upplever en magisk sommar tillsammans även om ondskan hela tiden lurar i bakgrunden. I den andra är det åttiotal och Bill och Ben och de andra återvänder till sin hemstad för att än en gång bekämpa det onda. Men de minns nästan inget av dåtiden. Bara enskilda fragment som efter hand blir...