Staten och kriget marscherar sida vid sida

Kriget tycks vara ett konstant inslag i människans historia. Men sociologen David Wästerfors menar att det som alla sociala fenomen kan förhindras. Frågan är bara vad vi då gör med staten.

Måste människor kriga? En bestämd dam ställer frågan på biblioteket i Hässleholm. Jag har föreläst om våld som socialt fenomen och borde väl elegant kunna hantera krig på samma sätt. Men mitt svar blir inte elegant. Jag står där och undrar, jag med. Syriens sammanbrott, Islamiska Statens ödeläggelser, Vladimir Putins ockupation av Krim visserligen har det funnits gott om historiska perioder då konflikter av den typen varit vanligare och dödligare än idag. Krig som fenomen kan numera verka så anakronistiskt, så nittonhundratal. Men det vägrar släppa taget. Först på tåget hem inser jag vilken bok som jag skulle ha visat upp när jag fick frågan: Sinia Maleevis The Sociology of War and Violence. Maleevi söker inte förklaringen i någon påstått mänsklig natur, lika lite som han försöker generalisera utifrån arkeologiska belägg om människans blodiga historia. Han litar varken på Hobbes bild av människan som indragen i ett allas krig mot alla eller Rousseaus bild av ett idylliskt naturtillstånd. Krig kan inte föras tillbaka till människans natur mer än vad fred kan. Båda är sociala fenomen. Krig och fred varierar i tid och rum. De beror på hur det sociala livet arrangeras, hur vi ordnar det för varandra. Det är inte enkelt att utföra en våldshandling. Det kräver ansträngning. Studier visar att de flesta flyr från våld närhelst det dyker upp, och att de bara njuter av det i fiktiv form. Även i krig flyr människor från våld, även soldater flyr faktiskt eller maskar. Jag tänker inte bara på desertören utan den vanlige soldaten studier visar att förvånansvärt många backar undan när det väl gäller. De tvekar, darrar, vänder om, kissar på sig och avstår från att avlossa skott. Krig fungerar som sämst ansikte mot ansikte, när människor kan se varandra i ögonen. Några måste ordna det så att människor trots allt ställer upp, så att de inte backar undan. Ett fascinerande kapitel i Maleevis bok handlar om traditionell krigspropaganda och hur svag den ofta är. Många tänker sig propaganda som effektiv, som en kraftig dos hjärntvätt i krigsmakarens tjänst, men Maleevi menar att framgångsrik propaganda förutsätter något bakom propagandan. En krigslegitimerande ideologi fascism, nazism, kommunism, nationalism kan väckas eller stärkas med krigsreklam. Men i praktiken behöver inte stridande soldater så mycket propaganda eftersom de kan motivera sig på långt mer småskaliga sätt, i den egna plutonen. När soldaterna drillats i grupp och kriget är igång kan de fortfarande känna tvekan inför att dö för flaggan, kungen, presidenten eller folket, men de kan nog tänka sig att dö för sina vänner i plutonen. Krig blir möjligt om det finns lojaliteter, hierarkier och koordinering, och om det kan uppstå kamratskap som binder samman soldater i mindre enheter. Människor måste disciplineras för att verkställa kollektivt våld. Som individer är människor oftast tvekande och ineffektiva våldsverkare, men om de förmås att gå i takt och känna solidaritet kan det förändras. Stridsduglighet är ett gruppfenomen. Det finns förstås teknik som hjälper till. Att vara våldsam på avstånd är lättare. Kulsprutor, prickskytte, bomber, drönare studierna visar att distans förminskar föremålets mänsklighet. Det är lättare att trycka på en knapp än att handgripligen slänga ut någon från ett fönster. Det handlar inte bara om tekniken i sig. Det handlar om konfrontationens relativa lätthet i knapptryckandets situation. Varje krig verkar innehålla två ingredienser: en strikt byråkratisering av tvång och en legitimerande ideologi. Utan disciplin ingen militär och utan militär inga stridande soldater. Utan ideologi ingen mening med kriget. Alla krig är beroende av kolonner och flaggviftande. Varje krig möjliggör också än mer organisering och än mer disciplin. Historiska krig har lämnat...