Stanna upp ibland och ät lite jord – om människans djupa koppling till marken

Vergilius "Georgica" är en cirka 250 år gammal guide till att bruka jorden. Dan Jönsson använder den för att utforska vår djupa relation till marken vi går på.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. En bekant till mig brukar säga att det är nyttigt att få i sig lite jord ibland. Det ska vara bra för metabolismen och dessutom är det ju en känd sak att gravida kvinnor ofta blir sugna på just att äta jord. Faktum är att jag tror det finns ett djupare skäl till det där suget, något som inte bara har att göra med att kroppen signalerar brist på vissa mineraler utan bottnar i något långt mer primitivt, en urdrift. Njutningen i att ligga och rensa en rabatt eller ett trädgårdsland handlar ju bara delvis om att skapa ordning bland perenner och köksväxter den består minst lika mycket i att släppa på den inpiskade rädslan för att smutsa ner sig, få känna leran kladda mellan fingrarna, jorden tränga in under naglarna och skiten torka in i hudens porer. Jag tänker att vad det i grunden handlar om är att överskrida den där gränsen som vi kommit överens om separerar kropp och värld, på nytt bli det lilla barnet som man var en gång, när gränsen fortfarande inte existerade, eller rättare sagt, när den var obegriplig, och man smakade på och körde fingrarna i allt. För att förstå. Men förstå vad? Den romerske poeten Vergilius undrar i sin lärodikt om jordbruket, Georgica: Säg, varför/ skyr vi de mödor det innebär att plantera och odla? Frågan ställs lite ut i det blå, mitt i ett prydligt redovisande avsnitt om skogsbruk och fruktodling, som om Vergilius plötsligt stannat upp i präntandet, kanske distraherad av en fluga, och kastat en blick genom fönstret när det slagit honom att detta arbete han beskriver i vår civilisation är något vi i själva verket helst vill undslippa och komma bort från fast vi sällan erkänner det, ens för oss själva. Och mycket riktigt, redan i nästa strof är han tillbaka i arbetsetiken, lägger ut texten om de vilda trädens nyttofunktioner, beskriver hur man tar tillvara ved och byggmaterial från stormfällen. Jag får ett intryck av vad som i psykoanalysen brukar kallas sublimering: den präktiga arbetsbeskrivningen som undanmanöver, runt ett tomrum, en avgrund, av mörka, ociviliserade begär. Eller kanske en urskräck. När jag ligger där med fingrarna i myllan kommer jag att tänka på en hemsk passage i David Grossmans roman På flykt från ett sorgebud där Avram, en av huvudpersonerna minns hur han under sin krigsfångenskap en gång tvingades utstå en tortyr som innebar att bli begravd levande. Grossman beskriver proceduren i detalj: den hårda stöten av en jordkoka som träffar honom mitt i ansiktet, svedan i ögonen, jordsmulorna som snabbt rinner ner bakom öronen därefter den förlamande dödsångesten, en ring av kall skräck slöt sig runt hans hjärta, skriver Grossman och fortsätter den minutiösa beskrivningen; munnen stängdes för att hålla jorden ute, och munnen slets upp för att andas jord, och halsen är jord och lungorna jord och tårna sträcks för att andas in och ögonen tränger ut ur sina hålor Åkern, graven. Mellan två sår i marken utspelar sig den civiliserade människans liv. Åkern och graven: jorden lånar oss av sin livskraft i utbyte mot att en gång få sluka och smälta oss. Det kan låta som ett hårt och grymt kontrakt men utan det skulle civilisationen och kulturen inte vara möjlig. I Georgica förklarar Vergilius hur bonden ska gå tillväga för att pröva om hans jord är lämpad för en viss gröda nämligen genom att knåda och smaka på den: jord som inte går att odla säd i är omisskännlig, skriver han: den är besk, och alla som provar/ skall med en äcklad grimas förvrida strax sina munnar. Mer än tvåtusen år har gått sedan dess, men när jag läser de raderna ser jag Vergilius bonde för mig alldeles livs levande, där han står med jord på tungan och grimaserar. Jag har svårt att tänka mig en mänskligare scen, något som skarpare...