Små folk och små språk i en stor värld

Globaliseringen har gjort små folkgrupper rädda för att förlora sin identitet. Men samma globalisering gör det möjligt för dem att driva sin sak, konstaterar författaren och journalisten Per J Andersson. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. När jag kliver av lokalbussen i byn i dalen mellan bergen är jag övertygad om att jag befinner mig i Italien. Men vägskyltarna får mig att tvivla. Urtijëi står det på skylten som meddelar byns namn. Och det låter inte särskilt italienskt i mina öron. Förvirringen ökar när jag ser ytterligare två ortsnamn: först Ortisei och sedan Sankt Ulrich in Gröden. Till slut fattar jag att byn har tre namn. Ett italienskt, ett tyskt och ett ja vadå? Urtijëi? Vad i hela friden är det för språk? Men småfolkens återkomst handlar också om en motreaktion på globaliseringen. När jag nästa morgon börjar min semestervandring i de italienska Dolomiterna ser jag män i lederhosen som spelar dragspel och kvinnor i dirndl som joddlar för turisterna i bergsstugorna. Då inser jag att i detta Europa med gränser som är resultat av krig och kompromisser finns så många folk och språk som hamnat på fel sida av en gräns. Några av dem som drabbades var invånarna här i Val Gardena. Vandringsguiden berättar om hur folken i dalgångarna i Dolomiterna redan på 1300-talet blev en besittning i Habsburgska riket. Sedan gör han ett stort hopp fram till slutet av första världskriget då Österrike-Ungern upplöstes i sina beståndsdelar och Italien fick en liten bit av imperiet, som tack för att man allierat sig med britterna, fransmännen och amerikanerna. Så kom det sig att sydtyrolarna fick italienska pass trots att man i själ och hjärta fortfarande kände sig som en del av Österrike. I de här dalarna i Dolomiterna har man aldrig tvekat om den politiska och kulturella samhörigheten med sina tysktalande grannar norr om Brennerpasset. Men ännu saknas en bit i Sydtyrolens språkpussel. Vad var det tredje språket på vägskylten? Bergsguiden ser chockad ut när jag ställer frågan. Herregud, utbrister han, har du aldrig hört talas om ladinerna? Nej, det hade jag ju inte, men nu har jag det. Och i före detta diplomaten Ingmar Karlssons nya bok Småfolkens historia får jag lära mig mer. För här berättar han grundligt om ett tjugotal europeiska minoritetsfolk som inte glömt sina lokala språk: från Baltikums ursprungsfolk, liverna i dagens Lettland, till Balkans urinvånare, vlacherna på gränsen mellan Grekland och Makedonien. Och så då ladinerna, Dolomiternas ursprungsfolk, som bevarat en folklig variant av latin som man en gång i tiden lärde sig av de romerska soldaterna. Efter lång tynande tillvaro är det sedan 1989 erkänt som regionalt myndighets- och skolspråk i en handfull byar och småstäder, som dessutom fått autonom status gentemot centralmakten i Rom. Andra kvällen i Val Gardena äter jag middag med en kvinna som är född och uppvuxen i dalen. Hon berättar att de lokala skolorna växlar mellan italienska, tyska och ladinska. På en och samma skoldag kan mattelektionen vara på italienska, historietimmen på tyska och naturkunskapen på ladinska. Nästa dag gör man en rockad och kör matten på ladinska och historien på italienska. Alla lärare måste därför behärska alla tre språken. Och eftersom det bara är de som är födda i de ladinska dalarna som behärskar samtliga språk betyder det att det är omöjligt för en lärare från exempelvis Rom att få jobb här. Språkkravet blir i praktiken ett ursprungskrav. tack vare en av globaliseringens främsta budbärare  internet  kan de särartsintressen som småfolken står för enkelt spridas långt bortom byn i dalen mellan bergen När kvinnan från Val gardena berättar slits jag mellan motstridiga känslor. Å ena sidan känner jag starkt för det omsorgsfulla bevarandet av kulturarvet. Ödet för så många andra minoritetsfolk och småspråk här i världen är ju att de assimileras med majoritetskulturen och försvinner. Å andra sidan...