Skulle inte cancerdiagnosen förändra allt?

Att kris leder till utveckling har blivit kulturell norm. Men vad händer om man blir allvarligt sjuk och förblir densamma? Maria Andersson Vogel funderar i ljuset av sin egen cancer. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Ingen som hör detta har väl undgått det gamla påståendet att det kinesiska tecknet för kris är det samma som det för möjlighet. Även om denna beskrivning är milt sagt tveksam har vi alla hört berättelserna. De om människor som ställs inför stora påfrestande skeenden i sina liv och som följd gör livsförändringar till det bättre. De säger äntligen upp sig från det jobb de sedan länge tröttnat på, de lämnar den dysfunktionella relationen eller förverkligar den gamla drömmen att flytta ut på landet.Kopplingen mellan kris och möjlighet tycks ha blivit en nästan självklar förväntan. När vi genomlider en svår period kommer vi också att förbättras. Vi förändras som personer, ser saker klarare, vi vet nu bättre vad livet är. Psykiatrikern Johan Cullberg beskriver i sin klassiska bok ”Kris och utveckling” hur kriser i ett mänskligt liv är en förutsättning för mognad. Mognad, betonar Cullberg, betyder inte nödvändigtvis styrka och förmåga att njuta av livet, men det innebär kunskap och insikt om detta fortsatta liv.När jag blev diagnostiserad med bröstcancer upplevde jag först något liknande. Det var som att livet blixtbelystes. Det som var viktigt syntes tydligt medan det oviktiga försvann i skuggorna. Jag upplevde så starkt att denna erfarenhet skulle förändra mig för alltid. Jag skulle aldrig mer bli densamma.Men efter operation och återhämtning kom beskedet att det även skulle bli cellgifter. Det där blixtbelysta undantagstillståndet sträckte nu ut sig över månader istället för veckor. Månader av illamående, trötthet, yrsel, muskelvärk. Den existentiella upplevelsen av allvarlig sjukdom bleknar inför den rent kroppsliga erfarenheten. Kropp, så mycket kropp. Sjukdom är så mycket kropp. Visst är det också, oavbrutet, en existentiell händelse att bli allvarligt sjuk. Men det är som att den innebörden är svår att hålla fast vid när kroppen tar all uppmärksamhet.Och de stunder jag kommer upp till ytan igen, i pauserna mellan behandlingarna, då är jag till min besvikelse precis samma person som innan. Ingen storslagen insikt om vad som verkligen är viktigt, utan samma vardagliga neuroser, irriationer och triviala konflikter som innan upptar mitt medvetande. Är det inte sant, att kris leder till utveckling, eller är det jag som inte är tillräckligt bra på det? Jag får prestationsångest (bredvid alla andra små neuroser). Kristina Sandberg skrev en hel roman om sin cancerbehandling, jag tittar på tv-serier. Saknar jag det som krävs för att utvecklas? Underförstått till det bättre, krisens utveckling i detta narrativ är aldrig någonsin till det sämre.Forskningen om huruvida vi kan förändra vår personlighet eller inte tycks ge kluvna svar. I en artikel i Svenska Dagbladet läser jag att även om stora delar av vår personlighet beror på genetik och miljö påverkas en inte oansenlig del av slumpen. Händelser som inte går att förutse men som potentiellt kan ha mycket stor effekt. Jag antar att min bröstcancer rent teoretiskt faller in under denna kategori, i synnerhet som mina gener inte talat för någon omfattande risk för denna sjukdom. Samtidigt hävdas det från vissa håll att påståendet att personligheten bestäms av våra gener är meningslöst. Att något finns inskrivet i vårt DNA betyder inte att vi är fast med det, och studier visar hur människors personligheter faktiskt förändras över tid. Och vill vi förändras talar forskning för att det är möjligt. Människor...