Skräckfilmen visar vägen till Gud

Finns det mål och mening i motorsågar som får blodet att spruta? Joakim Silverdal reflekterar över frikyrkans förändrade syn på kultur och på religiösa undertoner i de otäckaste filmgenrerna. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Min farfar var pingstpastor, min pappa har varit pingstpastor och jag…  jag går på bio.När farfar var ung – till och med när pappa var ung – var det mer eller mindre otänkbart att frikyrkans ungdomar gick och såg film på bio.Det kanske inte var något som alltid predikades från talarstolen, men den ofta outtalade syndakatalogen var verklighet: ingen dans, inget supande, inget rökande, inga samboskap, ingen teater och inga biografbesök.Ingen skräckfilm behövde nog knappast sägas. Det var redan så otänkbart som det kunde bli.Ambitionen var inte bara att undvika synd, utan även att visa att ett annat liv var möjligt. Att det folk som vandrat i mörker och nu sett ett stort ljus skulle vara som lysande exempel i en moraliskt nedsvärtad värld. Om vi hoppar fram till idag, är samtalet i frikyrkan ett helt annat.Det har skrivits böcker och avhandlingar om hur frikyrkan själv bär en viss del av ansvaret i att Sverige genomgått den stora sekulariseringen.Syndakatalogen snävade av definitionen kring vem som kunde kalla sig kristen och inte.Plötsligt var man tvungen att skriva under en lång rad levnadsregler för att passa in och många var de kornen som föll bland tistlar och stenar, när den goda jorden blev så krävande och kvävande.I en uppmärksammad predikan på Nyhemsveckan 2013 satte pingstpastor Niklas Piensoho fingret på uteslutandets historia inom pingströrelsen.”Vi har länge befunnit oss i en process där vi nu försöker hitta ett annat förhållningssätt”, sa han då och pekade på hur välsignelsen skulle vara vägen framåt.Där skulle jag vilja komma med ett alternativt förslag: hur vore det om vi skulle se på skräckfilm istället?För det är inte så att jag bara gillar att gå på bio.Jag ser också gärna filmer som gör att mitt blod fryser till is. Yxor som klyver skallben, demoner som klättrar upp ur mögliga jordkällare och zombies som hasar sig fram efter skaror av vettskrämda människor, som kastar sig rakt ut i natten utan ett hopp om räddning.Filmer som inte bara hade ansetts vara syndiga, utan en direkt motsats till allt man trodde på i gamla tiders frikyrka. Visst levde man i den sista tiden, men någon måtta får det väl ändå lov att vara?Hur går det här ihop med att vara kristen?Filmkritikern Josh Larsen ger ett slags svar på den frågan i boken ”Fear Not! A Christian Appreciation of Horror Movies” där han i varje kapitel lyfter fram en specifik undergenre till skräckfilmen: slasherfilmer, monsterfilmer, religiös skräck, body horror och så vidare.Ur varje undergenre drar han sen fram en tydlig rädsla som kan förknippas med just den genren och till varje rädsla: en kristen tematik med bäring på tro.Vi kan ta slasherfilmen som exempel:Slasherfilmerna är fyllda till bredden av promiskuösa tonåringar och maskbärande mördare med väldigt vassa köksknivar. Nästan alla ungdomar brukar få sätta livet till innan det är färdigt, men Josh Larsen identifierar rädslan över att bli lämnad ensam som den enskilt allvarligaste i just den här genren.Han lyfter upp Jesu ångest under ensamheten i Getsemane i Markus kapitel 14 när Judas snart ska komma med sin kyss. Vår jordiska ensamhet, skriver han, är ett eko av ensamheten utan en Gud som älskar oss.Det är precis det man kan se, menar han, i Terror på Elm Street när Nancy...