Skämten avslöjar vårt hyckleri

Alla människor är lika mycket värda förutom i verkligheten. Dan Jönsson utforskar humorn som sanningssägare och gränsdragare som vidmakthåller hierarkier. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ni har väl hört den där om han från Gabrovo som gick på bussen med sin lille pojke och undrade hur mycket det kostade. Hur gammal är han? frågade konduktören. Fem, svarade pappan. Då kostar det ingenting. Men om han har ett eget säte? Fortfarande ingenting, sa konduktören. I så fall, sa mannen, hur mycket får jag om jag har honom i knät? Eller den här: om mannen från Gabrovo som gick in på en restaurang och beställde en stek. Med nöje, svarade kyparen. Nej tack, svarade mannen från Gabrovo, jag klarar mig utan nöje, lägg på några extra potatisar istället. Eller den om varför alla katter i Gabrovo saknar svans: det är för att folk klipper av dem så inte så mycket värme ska försvinna när man släpper ut dem genom dörren. Uppstår kanske ett folk först i ögonblicket när tillräckligt många har bestämt sig för vilken grupp inom den egna så kallade gemenskapen det är okej att göra narr av? Nu kanske det här låter som att jag har någonting emot människor från Gabrovo, men det har jag förstås inte alls. Jag bara läser högt ur en liten bok med Gabrovoanekdoter som jag hittade på en loppmarknad i Sofia för några år sedan och där man också får veta till exempel att invånarna i Gabrovo brukar binda fast visarna på sina klockor om natten för att spara på kugghjulen. Och att de när de går till marknaden alltid ber att få sina inköp inslagna i dagens tidning. Det är ingen ände på lustigheterna och om någon till äventyrs nu skulle tycka lite synd om Gabrovoborna för alla dessa historier blir vi för säkerhets skull upplysta om att de minsann själva är mäkta stolta över dem, för som de säger, historier berättas ju bara om berömda människor. Berömda? säger ni. Nej, visst att berätta Gabrovohistorier för en svensk publik får ju något smått absurdistiskt över sig, för var ligger Gabrovo egentligen? Om det ens existerar? För er som tvivlar kan jag berätta att Gabrovo är en stad i centrala Bulgarien, varken stor eller liten, belägen i en bergig region som alltid varit lite eftersatt i förhållande till exempelvis Svartahavskusten eller området kring huvudstaden Sofia men där det varken springer omkring en massa svanslösa katter eller klockorna har sina visare fastspända på nätterna åtminstone vad jag kunde se när jag var där en gång. En vanlig stad helt enkelt, med vanliga människor som i den bulgariska folkhumorn av olika skäl fått axla samma roll som smålänningarna har i Sverige eller skottarna i England. Alltså snåla, självtillräckliga och inskränkta. Eller folkhumor förresten? Vad är humor? Och vad är folk? Uppstår kanske ett folk först i ögonblicket när tillräckligt många har bestämt sig för vilken grupp inom den egna så kallade gemenskapen det är okej att göra narr av och förnedra? Och när denna grupp i sin tur har, som det heter, internaliserat denna form av humor alltså bestämt sig för att, som det också heter, gilla läget? Folk i Gabrovo känner sig ju i alla fall som berömda människor, vilket är mer än de kan säga i Sevljevo till exempel. Ett visst svenskt möbelföretag har gjort den småländska snålheten till en reklamslogan. Och vi som bor i Eslöv ja, jag bor alltså i Eslöv vet alla att vi bor i Sveriges tråkigaste stad, vilket är något som akademikerna i Lund har hittat på förstås, men i alla fall, det får oss på något bakvänt sätt att känna oss betydelsefulla, eftersom det pekar ut vår speciella plats i det intrikata kastsystem som den nationella gemenskapen är. För det är förstås det de här historierna handlar om, egentligen. Ingen gemenskap kan existera utan gränser och, inom dessa gränser, utan en viss hierarkisk ordning. Denna ordning måste, för att inte oordning ska uppstå, förklaras och legitimeras. Som Stephan Rössner skriver i sin bok...