Skammen avslöjar vår delaktighet i hungern

Varje dag dör 25 000 personer av hungerrelaterade orsaker, enligt FN. Kulturskribenten Kristina Lindquist reflekterar över en grundläggande rättighet som lätt glöms bort så länge magen är full. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. ”När man är mätt glömmer man att man ska bli hungrig igen.” Det är sextiotal i Stockholm, och Christo har kommit från Aten för att studera. Hungern gäller här en förbjuden kärleksaffär, men ordvalet för att beskriva denna djupaste längtan är väl valt i Theodor Kallifatides roman ”Kärlek och främlingskap”. Mat är liv, även den enklare sorten. Pasta, sill, knäckebröd, filmjölk med smulade pepparkakor – allt beskrivs med ett slags existentiell vördnad. På det oansenliga grekiska matstället Akropolis är det som att Christo får tillbaka sin kropp. ”O du min glupska grek! Även knullet förvandlar du till bröd” skrattar han när vännen talar om sin tjej som att ”varje tugga” är en välsignelse. I en avgörande passage tidigt i boken har Christo inte råd att äta och beger sig till Humlegården, där det finns män som är villiga att betala för ungt kött. ”Vad skulle hans far säga om han såg honom nu, darrande i kylan, redo att sälja sin kropp, klä av sig sin själ som en använd kalsong. Några män kom förbi, en av dem grep tag i hans förkrympta pung, skakade på huvudet och sa till de andra 'ingen är hemma här', de skrattade och gick vidare. Han luktade hunger och skam.” För Christo blir hungern något utdefinierande och skamligt, något som separerar honom från omgivningen och samhället. Men kanske är det precis tvärtom? Kanske är hungern den mest gemensamma av egenskaper, och ett bevis på det mänskliga? På ett plan är detta naturligtvis bara en banal biologisk realitet. Min glada bebis gråter efter mat när han vaknar på nätterna, helt enkelt för att överlevnaden är programmerad så. Men det är ett förhållande som också gör spår i kulturen. I Philip K. Dicks roman ”Do Androids Dream of Electric Sheep?”, som filmen ”Blade runner” delvis bygger på, avslöjas till exempel en så kallad replikant genom hur hon reagerar på en kontrollfråga om just mat och ätande. Äta råa ostron eller äta kokt hund, vilket är egentligen det mest mänskliga svaret? I Bibeln framträder ett spännande skifte i relationen till hunger mellan gamla och nya testamentet. I Psaltarens femtionde kapitel avböjer Gud brännoffer och frågar retoriskt, närmast med en viss ironi i tonen, om människan tycker att han (Gud!) verkligen ska äta kött och dricka blod. Han behöver inga tjurar eller bockar ur stall och fållor – ”ty viltet i skogen är mitt, alla djur bland de väldiga bergen. Jag känner alla fåglar i skyn, alla markens smådjur är mina.” Dels kan detta säkert tolkas som en varning för hybris, eftersom allt som skulle kunna offras redan tillhör Guds skapelse. Men det görs också en poäng av att mat och ätande inte tillhör det gudomligas sfär. ”Vore jag hungrig sade jag det inte till dig, ty min är världen och allt den rymmer.” Gud ber helt enkelt inte sin skapelse om mat, förhållandet är omvänt. När Gud blir människa inträder också hungern. I Lukasevangeliet berättas om hur Jesus efter 40 dagars fasta i öknen frestas av djävulen som hetsar honom att göra stenar till bröd. Jesus står emot, men poängen är att han faktiskt blir hungrig – som en människa. Därför vet han också att människor kommer att lyssna när han i Johannes sjätte kapitel säger att han är ”livets bröd” och att den som följer honom aldrig någonsin ska hungra. I verkligheten hungrar dock människor, mer än på länge faktiskt. När FN:s livsmedelsprogram oktober 2020 utsågs till...