Ska dikten sikta mot stjärnorna eller stanna på jorden?

Diskussionen om vad en dikt ska vara - och inte - har pågått åtminstone sedan antiken. En viktig fråga är hur dikten ska förhålla sig till verkligheten. Teodor Stig-Matz synar oenigheten i denna fråga bland några av 1900-talets stora poeter. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Är du för eller emot verkligheten? Det kanske låter som en märklig fråga – ingenting att bråka om; verkligheten är ju verkligheten, den bara är – men för flera av 1900-talets stora poeter var den både infekterad och central. Ta till exempel svensken Werner Aspenström. En av hans mest älskade dikter, Ikaros och gossen Gråsten från 1956, inleds så här: Efter att ha läst 73 (förträffliga) dikter om Ikaros önskar jag lägga ett ord för hans lantlige kusin, gossen Gråsten, kvarlämnad på ängen. Det är en hyllning av det jordnära kontra det mytiska, det fysiska kontra det metafysiska, det småskaliga kontra det storslagna. Är du för eller emot verkligheten? Vissa såg gossen Gråsten som ett direkt svar på Erik Lindegrens dikt Ikaros från 1954. Inte särskilt konstigt; dels känns Aspenströms användande av just Ikaros som exempel som en diss hemmahörande mer bland nutida rappare än de svenska fyrtiotalisterna – dels skriver Lindegren i sin dikt om att störta den verklighet som Aspenström håller så mycket av. Aspenström själv menade att dikten inte hade något med Lindegren att göra. Men icke-konflikten väcker ändå intressanta frågor om poesin i stort: Vilka ämnen ska den behandla? För vem är den till, de breda folkmassorna eller de som redan på förhand kan sin litteraturhistoria? Ska den sikta mot stjärnorna eller stanna kvar på jorden? Ungefär 30 år tidigare verkade två amerikanska poeter, T.S. Eliot och William Carlos Williams, på varsin sida av just dessa skiljelinjer. Båda var modernister starkt influerade av Ezra Pounds imagism, men där den förstnämndes diktning är akademisk och refererande – har den andres en kärlek till allt som har med naturen och det folkliga att göra. Och precis som i fallet Aspenström/Lindegren illustreras det skilda synsättet mellan dem bäst med två dikter: Eliots Det öde landet och Williams Paterson. Det öde landet har kallats för ett av 1900-talets viktigaste litterära verk. På 434 rader uppdelade i fem delar trycker Eliot ur sig bilder som är lika knivskarpa som de är kryptiska, lika domedagsdoftande som de är vackra. Framför allt är det en dikt som känns som att gå in på sin lokala pizzeria och be om extra allt. Här finns – och det är bara en bråkdel av alla hundratals referenser – myten om den heliga graal och bilder av första världskrigets fasor. Här finns hinduismen, kristendomen och buddhismen. Här finns referenser till Shakespeare och Dante, Ovidius och Augustinus, Baudelaire och Verlaine, Richard Wagner och barnvisan London Bridge is Falling Down. Dessutom använder sig Eliot av inte mindre än sex språk förutom engelskan: latin, grekiska, italienska, tyska, franska och sanskrit. William Carlos Williams avskydde Det öde landet William Carlos Williams avskydde Det öde landet – och, till skillnad från Aspenström, var han helt öppen med sitt ogillande. I sin självbiografi kallar Williams dikten ”en katastrof för litteraturen”. Den kritik han själv tar upp handlar om att Eliot med sitt överflöd av referenser, sitt bitvisa användande av versmått och sina språkbyten förde poesin tillbaka till akademin. Williams menade att den amerikanska lyriken sedan Walt Whitman, på andra sidan sekelskiftet, hade rört sig i en mer folklig riktning, med ett språk...