Själen inom oss och under våra fötter

"Själen" är inte ett ord på modet. Men om vi ska handla som om människan har en själ, bör vi vara beredda på att även tillskriva djur och växter en sådan, reflekterar Helena Granström. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Har människan en själ? Frågan är förstås alltför mångtydig, lika mångtydig som det där undflyende begreppet, för vad är egentligen en själ? Något i oss som överskrider materian? Kanske rentav Guds närvaro i oss? Eller bara en konsekvens av att materia har arrangerats på ett särskilt sätt? Är själen det som skiljer oss från djuren, eller är den det som förenar oss med djuren? Kanske till och med det som förenar oss med allt som lever? Just som djurrättsrörelsen äntligen lyckats få oss att, om än med viss tvekan, acceptera djurens själslighet, kommer någon alltså dragande med hela växtriket Vad själen än är, framhåller den romerska diktaren Lucretius i sin grandiosa lärodikt Om tingens natur, så är det uppenbart att den är dödlig, sårbar, på samma sätt som kroppen är dödlig och sårbar. Tydligt kan vi, argumenterar Lucretius, se att den uppstår tillsammans med kroppen, föds och mognar, åldras med den, att den på samma sätt kan utsättas för sjukdom och påverkas av berusningsmedel. Själen är dessutom det som ger upphov till lemmarnas rörelse och hur skulle ett kunna försätta ett annat i rörelse om det självt inte var av materiell natur? I Ingvar Björkesons översättning: Denna komplexa själ härbärgeras alltså av kroppen/ som den förlänar dess liv och även beskyddar och vaktar/ ty de är sammanvuxna tätt med gemensamma rötter/ och kan ej ryckas isär utan dödlig utgång för båda./ Själens substans är i själva verket, låter oss Lucretius få veta, ytterst små partiklar, runda och glatta som vallmofrön; de är lättrörliga och osynliga för ögat, men på samma sätt som en flyktig doft är de en fysisk realitet, trots att de är utom räckhåll för vår blick. Med det intima band mellan själ och rörelse som vi finner hos Lucretius tycks det uppenbart att också alla djur är i besittning av en själ. Djuren men växterna då? Åt denna fråga, på senare år återaktualiserad i kulturen, vigde tidskriften Aiolos i slutet av 2018 ett vackert utformat temanummer. I en tid då den etiska vegetarianismen normaliseras måste vi, skriver numrets redaktör Erik van Ooijen, fråga oss huruvida växtätandet verkligen är så oskyldigt. Just som djurrättsrörelsen äntligen lyckats få oss att, om än med viss tvekan, acceptera djurens själslighet, kommer någon alltså dragande med hela växtriket varför inte inkludera mikroberna när man ändå håller på? Ja, varför inte? Vad gäller växterna tycks stödet för något som måste kallas besjälning i alla händelser starkt: Som den tyske skogvaktaren Peter Wohlleben berättar om i sin bok Trädens hemliga liv kommunicerar de, oftast på kemisk väg men i vissa fall även med ljud; de ingår i sociala gemenskaper, uppvisar tidskänsla och minne och kan fatta beslut om framtiden på grundval av impulser utifrån. Kanske fungerar, som modern forskning antyder, deras rotsystem faktiskt som en stor, dunkel, markbunden hjärna, precis som Charles Darwins så kallade rothjärnehypotes en gång gjorde gällande. När en hängiven djurrättsaktivist debatterar med en växtfilosof låter det, noterar van Ooijen, misstänkt likt när en köttätare argumenterar mot en vegan: Växter kan ju inte förnimma, de kan inte lida, de saknar egenintresse och fungerar helt mekaniskt vilket alltså tycks vara felaktigt i princip alltihop. Slutsatsen måste kanske bli att allt levande är besjälat just eftersom det är levande och ändå måste vi döda det, precis därför måste vi döda det, eftersom vi själva är levande. kanske är detta, i synnerhet i vår automatiserade tid, också en definition så god som någon av själen: Den är inte en algoritm. Detta är något som för den samtida människan, på bekvämt avstånd från såväl liv som död, kan tyckas skrämmande, men insikten är...