Sigrid Hjertén visste färgernas vikt

Sigrid Hjertén uppgav i en intervju att hon bara målade för nöjes skull och istället gick upp i sin mans arbete. Hennes konst berättar en annan historia, konstaterar Linda Fagerström. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag målar inte så mycket numera. Jag går upp i min mans arbeten. Hans framgångar, motgångar, drömmar och strävanden är mina, dessutom har jag vår pojke och hushållet. Det räcker och jag finner glädje i det. När jag nu målar är det mest för nöjes skull. Orden är konstnären Sigrid Hjerténs, och hämtade från en intervju i tidningen Idun 1924. Jag stöter på citatet i den kronologiskt upplagda biografin Kvinna i avantgardet. Sigrid Hjertén. Liv och verk och frågar mig, liksom bokens författare, Görel Cavalli-Björkman, gör: är yttrandet ironiskt eller kanske rationellt? Tog Hjertén tillfället i akt för att göra parodi på den överdrivet fogliga hustrun som lägger penslarna på hyllan till förmån för en framgångsrik make? Eller berättade hon faktiskt sanningen hade hon efter lång kamp till sist gett upp och kapitulerat inför samhällets förväntningar på henne som kvinna, fru och mor? Som Cavalli-Björkman påpekar, stämmer uttalandet inte överens med verkligheten. Sigrid Hjertén målade flera viktiga verk i början av 1920-talet och ställde ut flitigt, även utomlands. Intrycket är knappast det av en yrkesverksam kvinna som resignerat inför tanken på ett liv som hemmafru. Ändå låter Sigrid Hjerténs ord bekanta. Nästan övertydligt illustrerar de fenomenet konstnärshustrun, ett epitet som var ganska vanligt under 1900-talet. För även om Cavalli-Björkman inte analyserar de konsekvenser som dåtidens könsbundna föreställningar om yrkesliv, äktenskap och föräldraskap hade för Hjertén är de uppenbara. Själv drar jag mig till minnes något journalisten Sven Aurén formulerade strax innan Sigrid Hjerténs död 1948. I en beskrivning av Stockholms konstliv berörde han då dessa konstnärshustrur ett, enligt honom märkligt slags extremt gladlynta människor. Han förklarade att de på ett storartat och uppoffrande sätt hjälpa sina slarviga men hyggliga och begåvade äkta män att hålla huvudet över vattnet när kriserna sätta in. Aurén menade, att de sällan hade egna inkomster, utan istället bidrog med hårt hemmaarbete, gott humör, en aldrig sviktande tro på maken och hans talang. Jag tänker också på Stockholms-Tidningens konstkritiker vid samma tid, Gustaf Näsström, som karaktäriserade konstnärshustrur som kvinnor av en mjuk och överströmmande moderlighet, som sublimeras i omvårdnaden om maken, den stora, slarviga, oresonliga pojken. De brukar föda hela kullar av barn och finansiera sitt stora hushåll med hälften gott humör och hälften vackert väder. Många av de där kvinnorna var förstås konstnärer själva, som gift sig med en konstnärskamrat och gett efter för konventionen och samhällets förväntningar om skötsel av barn och hem. Sådana tidstypiska beskrivningar speglar på ett ganska belysande sätt dåtidens syn på kvinnors funktion i konstvärlden: glättiga, barnafödande och ordningsamma medhjälpare. Ändå var ju, som bekant, de kvinnliga konstnärerna ganska många. Sigrid Hjertén var bara en av dem. Som Matisse-elev utforskade hon i hans anda det tidigmoderna måleriets möjligheter med starka, mättade färgtoner i bilder som bröt mot traditionella idéer om tredimensionalitet och djupkänsla. Stilens skissartade penseldrag med synliga spår efter handens rörelser gav intryck av ett otyglat arbetssätt, och i Frankrike kallades konstnärerna vilda. Det franska ordet för vilddjur, fauves, gav upphov till uttrycket fauvism. Hjertén använde en måhända vild, eller åtminstone driven färgskala med lackrött, ärggrönt och koboltblått. Ändå är det med linjer hon gick allra längst, och i hennes fall de diagonala linjerna. Bordsskivor, balkongräcken och trottoarkanter bildar spetsiga trianglar när diagonalerna skär snett genom synfältet och klyver bildytan. Den...