Sex i litteraturen: Dags att utforska de erogena gråzonerna

I en värld där sex finns överallt, vad har då litteraturen att hämta i sängkammaren? En hel del, konstaterar författaren Elin Grelsson Almestad. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Hur många gånger går det att skriva efteråt? Låta kläderna falla, stämningen bli mer intensiv och sedan: nytt stycke och klipp till efteråt. Att bara undvika det där klichétyngda, svåra och pinsamma däremellan. Vad som sker framgår ju ändå, hundratals filmer och serier har använt sig av samma knep. Så varför inte litteraturen? I skönlitteraturen är förväntningarna snarare de motsatta: du har full frihet att skriva ut varje samlagsdetalj om du så önskar, fri från Hollywoodcensur och åldersgränser, så varför gör du det inte? Så sitter du där som författare, med all frihet i världen och det där jobbiga framför dig. Klipp till efteråt, tack. jag ...  grimaserar av plågor inför det icke-angenäma valet av benämning på det manliga könsorganet. Hur kan det fortfarande vara så svårt att skriva om sex? I en upplyst tid, fri från skam och förbud, borde det ju vara lika enkelt eller åtminstone lika lite laddat som att gestalta en middag, promenad eller något annat vardagligt förehavande. Ändå sitter jag framför tangentbordet, skruvar på mig och grimaserar av plågor inför det icke-angenäma valet av benämning på det manliga könsorganet. Jag försöker hitta råd i Stephen Kings numera klassiska memoarhandbok Att skriva: en hantverkares memoarer, som våren 2017 gavs ut på nytt på svenska. Krångla inte till det, använd de första ord som kommer till dig, påpekar King, uttryck dig så rakt på sak som möjligt. Jo, det låter ju enkelt och som en bra regel. Å andra sidan är just Stephen King vida omtalad för sin oförmåga att skriva om sex och har blivit nominerad till det mindre prestigefyllda Bad Sex in Fiction Award, som årligen utses av Literary Review. Och kanske är det en tröst någonstans, som kämpande författare. För många storheter är det som nominerats sedan utnämningen instiftades 1993. År 2016 återfanns bland andra Ian McEwan och Jonathan Safran Foer och åren dessförinnan Erica Jong, Jonathan Franzen och Péter Nádas. Samtidigt säger priset, vars shortlist alltid får stor uppmärksamhet, en del om svårigheterna med att skriva om sex och de kritiska ögon som de läses med. Syftet med priset är att dra uppmärksamhet till dåligt skrivna, summariska eller överflödiga passager av sexskildringar i modern skönlitteratur, som Literary Review själva uttrycker det. Priset ska gå till en författare som har skapat en utomordentligt dålig sexscen i en annars bra roman.  ... vi har sett allt och överexponeringen kan göra vem som helst blasé En av svårigheterna går kanske att förklara med hjälp av en artikel som Malte Persson skrev i Expressen Kultur under sommaren 2017. Han påtalar här läsarens kanske extra nagelfarande och kritiska ögon när det kommer till sexskildringar. Eller som han uttrycker det: Möjligen går det att skriva bra om dåligt sex, men nästan bara dåligt om bra sex Kanske är inte sexscener överlag sämre skrivna än andra scener. Kanske är det bara att läsarna mer uppmärksamt spanar efter klichéer där. Resultatet, menar Persson, blir att det sex som ska skildras som njutbart och himlastormande framförallt blir en företeelse som återfinns i Harlequinromaner, där litterär kvalitet överhuvudtaget inte eftersträvas. Och visst har han en poäng i att det dåliga sexet, precis som den stela middagen, den konfliktfyllda promenaden eller något annat som skaver är betydligt lättare att skriva. En berättarröst som är blasé eller frånvarande i sexskildringen ger helt enkelt andra dramaturgiska möjligheter än någon som bara ger sig hän. Att skriva om lycka och glädje är en omtalat svår konst och den gestaltning som inte syftar till att skava eller gestalta en underliggande konflikt fastnar gärna i stället i fysiska redogörelser och kroppars rörelser. Det är sällan särskilt intressant...