Sentenserna sitter som slaktstämplar – stilisten Claque och hennes Pellaböcker

Anna Lisa Wärnlöf, alias Claque, har aldrig fått en framträdande plats i den svenska litteraturen. Men hon är en av våra stora stilister, tycker Ulrika Knutson som hyllar Pella-böckernas skapare. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2017. Varför är det så svårt att tala om det som betytt allra mest, också böcker? Därför att man är rädd att avslöja sitt innersta, förstås, och finna det banalt. Men om det skulle vara så, så är det inte Anna-Lisa Wärnlöfs fel. Någon sa häromdagen att om Anna-Lisa Wärnlöf, med signaturen Claque, hade varit karl, så hade hon stått ordentligt synlig på klassikerhyllan: avdelningen stilister, mellan Per Rådström och Claes Hylinger.  Visst skulle det vara så! Men förklädd till flickbok och kåseri är Claque för alltid utstraffad från den riktiga litteraturen. Ha. På ofattbara sju år, 1958-1965  skriver hon de fyra romanerna om Pella, tre om den buttra Fredrike och hennes krets, och så den märkliga barndomsbiografin Boken om Agnes, 1963. Detta är Claques litterära verk och värld, som nu alltså lever ett rikt liv under klassikerhyllan, under radarn, och älskas hett i hemlighet. Hon går som ett mycel genom bibiotek och antikvariat. Varhelst du minst anar det kan du hitta en läsare flaskmatad med Pella-sentenser. De sitter som slaktstämplar, går aldrig ur. Den som först kom ut ur garderoben som Pella-beroende var Gun-Britt Sundström, ett stilistiskt barn av Sören Kirkegaard och Claque. Anna-Lisa Wärnlöf född 1911, död 1987 var som mest verksam under det tidiga sextiotalet, samtida med miljonprogrammet. Hennes ton gycklar med det andliga rivningsraseriet, den snabba nivelleringen i demokratins namn; en estetisk protest besläktad med Olle Adolphsons visor. Hos Claque finns samma ironiska melankoli, och sinne för ordens poesi. Hos Olle var det "nedisad Volvo med släp", och "kokt kummel med äggsås". Anna-Lisa har samma blick för det konkreta. Majorskan sitter i skymningen och "njuter av att ha två tummar", Pella kräks i duffelkragen vid tanken på att trassla till altaret i tolv meter organza.                                                                                              I fyrtio år övade hon sig som kåsör i Svenska Dagbladet, uppskattad men skygg. På fyrtio år satte hon inte sin fot på redaktionen. Men lilla Pella och farmor Majorskan och tant Signhild levde redan och verkade för fullt i tidningen när Wärnlöf romandebuterade med Pellas bok 1958. När jag mötte Pella i början av sjuttiotalet var de här böckerna bara tio-femton år gamla, ändå speglade de en försvunnen värld, med exotiska inslag av flickskolor, hembiträden och bostadsbrist. Och spridda skurar av borgerlig bildning, som om det hade varit något fullt normalt och ingenting att oroa sig över. Pella själv läste böcker av Proust, Dickens och Cora Sandel och hon gjorde det med ett självklart välbehag, utan känslor av skam. Detta var inte förenligt med min tonårskultur i början av sjuttiotalet, som utspelade sig i en atmosfär av V-jeans, tristess och symfonisk rock. Om jag hade velat spegla den atmosfären i litteratur så gav Kerstin Thorvall, Sven Wernström och Max Lundgren utmärkta möjligheter, i ungdomsromanens guldålder. Men böckerna om Pella ägnar sig inte bara åt spegling, utan gläntar på kommande liv. De kan man till stora delar läsa om, och växa med. Anna-Lisa Wärnlöf låter tonåringens världsbild möta riktigt gamla människors, och mycket små barns. En åtta månaders baby kan vara en stark personlighet hos Claque, som kan väcka dina antipatier också. Att föräldrar och barn, särskilt mödrar och barn, inte självklart finner varandra är en del av Claqueböckernas tidlösa innehåll. Och oavsett ålder får alla inblandade behålla sin integritet och sina passioner. Passion kan uttryckas av också av det lilla barnet. Som i Boken om Agnes, när småflickorna har skiljts åt och katastrofen ligger i öppen dager. Om...