Sara Danius och romanens bild av världen

I denna essä från 2013 läser Isabelle Ståhl Sara Danius bok "Den blå tvålen" och funderar över romanens relation till verkligheten. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän är från 2013. Danius börjar med Boticellis målning Venus födelse från 1480-talet. Man kastar en enda blick på kvinnan på bilden och inser att hon inte är av denna världen. Hon kommer inte att dö, inte bli sjuk, inte känna smärta, eftersom hennes existens är förlagd till en tid bortom den jordiska. Hennes mjölkvita kropp är uppstigen ur mytens vatten på det rosa snäckskalet. Det är visserligen en kropp, men samtidigt bara en allegori, en bild som symboliserar skönhet, ungdom, fruktbarhet och begär. Samma modell arbetade det sena sjuttonhundratalets idealistiska romanförfattare efter.  Idealismen tillbad det goda, eviga, sköna och dygdiga: karaktärerna hade ädla känslor och uppbyggliga karaktärer, som  hämtade ur antika draman. Många provocerades när realismen ville börja skildra samtiden och världen som den var, pyrande av cynism, orättvisa och egenintresse. Under 1830-talet slog den realistiska romanen igenom på riktigt och alla symboler och metaforer rensades bort ur litteraturen. Orden skulle skildra verkligheten här och nu, inte någon avlägsen, evig idévärld. Inget avstånd skulle finnas mellan språk och värld, ord och kött. Man ville få fram världens tinglighet. I romantikens litteratur hade metaforen härskat, nu var den hopplöst ute. I måleriet förbyttes upphöjda motiv hämtade ur historien, myter och bibeln mot en medvetet trivial bildrepertoar, som människor som äter middag eller sitter och syr. Realismen intresserade sig för vardagliga detaljer, som dubbelhakor, vägglöss, kotletter och lervälling. Den franske författaren Stendahl tyckte till och med att romanen skulle vara en spegel för verkligheten. I dag kanske vi tycker att spegelmetaforen är fullkomligt absurd: hur skulle man kunna avbilda något objektivt när det finns  lika många verkligheter som det finns människor?  De realistiska romanerna skrevs till exempel oftast av vita män med slående likartade bilder av världen, livet och särskilt kvinnorna. Så fort en kvinna dyker upp i Gustave Flauberts romaner är hon försjunken i något, och alltid i något trivialt: hon vilar i en fåtölj, broderar, står under ett parasoll, suger på fingrarna, vrider huvudet åt höger och vänster samtidigt som hon ler, och framför allt återgäldar hon aldrig den andres blick, tittar aldrig rakt in i kameran, menar Sara Danius. Realismen uppstår delvis som effekt av att fotografiet börjar konkurrera med den skrivna texten om tolkningsföreträdet på verkligheten. Zola, Flaubert och Proust tittade alla på fotografier när de skrev, för att konkretisera och beskriva med största möjliga exakthet. För att ha en chans mot mikroskop och kameror måste litteraturen bli beskrivande, försynligande, och försinnligande. Samtidigt växte medelklassen fram tillsammans med industriell revolution och sekularisering. Världen blev allt svårare att överblicka. Filosofen Theodor Adorno skriver att realismen inte egentligen vill beskriva verkligheten utan frambesvärja den, göra den verklig igen, kanske återförtrolla den. En vanlig missuppfattning är att den realistiska författaren är hemmastadd i världen: men Adorno säger att det är precis tvärtom, realisterna lider av en svår verklighetsförlust. De måste beskriva världen med överdriven noggrannhet just på grund av att den blivit främmande och inte längre inger kroppslig närhet. De måste beskriva allt exakt som det är, annars är det inte. De försöker hålla kvar vatten i kupade händer. Verkligheten reproduceras inte, den framkallas. Bilden av Venus i snäckan ger inte längre löfte om en bättre plats bortom tiden. Tillvarons fulhet och förgänglighet kan inte längre bekämpas med romaner om mytisk skönhet. Flaubert rensar bort alla metaforer, språket får inte laddas med något utöver sig självt. Romanen...