Samlarna försöker fånga sig själva

Vad är skillnaden på en fågelskådare och en ren skådare? Kunskap och ett kryss i protokollet? Boel Gerell funderar över samlandets natur och minns den gång när hon själv angav en fjäril. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I efterhand har jag förstått att det var en makaonfjäril. Men den gången såg jag bara färgerna. Från mitt treåriga perspektiv på ängen, snett underifrån med det höga gräset i silhuett mot den blå sommarhimlen, var fjärilen enorm. En fantastisk, färgsprakande sensation svävade över mig och jag gav till ett rop: Titta! När ingen tog notis ropade jag igen, mer insisterande nu och någon såg upp, kanske min mor över kanten till en bok. I bakgrunden min far som kastade en förströdd blick åt mitt håll, såg mitt pekande finger och stelnade. Titta på fjärilen! Sen tunga steg i stövlar, häftig andning när han fadern kom rusande genom gräset med käkarna sammanbitna och den långa håven höjd mot solen. Knuffas jag omkull i förbifarten? Jag tror det. Framför mig plöjer håven gång på gång genom gräset tills den skimrande varelsen är snärjd i ett tätt och grönt nät. Sen burken, glasburken med eterindränkt bomull i botten. Locket på och de vackra, sköra vingarna som slår och slår tills bara små ryckningar är kvar och allt slutligen är helt stilla. Och det är jag, angivaren, som sett till att fjärilen är död. På de där sammanbitna käkarna och håvens exalterade slag i gräset tänker jag när jag läser journalisten Peder Edvinssons och fotografen Bobo Olssons bok Fjärilsmannen, om den legendariske fjärilsamlaren Clas Källander. Boken är ett vackert praktverk med många bilder men huvudpersonen är aldrig porträtterad rakt framifrån utan alltid från sidan, i förbifarten, på språng. Fotografen och journalisten får först ett nekande svar på sin förfrågan om att få göra ett reportage, men hänger med ändå och blir omsider en del av Clas Källanders manliga team under en av de många fjärilsfångarresorna. en knappnål som en påle genom kroppen som väckts ur den eviga etersömnen och under ytterligare några singlande virvlar genom rummet hävdar sin rätt att finnas till Ett par månader om året reser han runt i en minibuss tillsammans med några utvalda vänner, lever på fil och glass och champagne och ägnar all vaken tid åt att samla fjärilar. Vanan att dricka champagne efter särskilt fina fynd skaffade han sig för att blidka en missnöjd exkvinna, som tyckte att samlandet var föga belönande i sig som han torrt konstaterar. Traditionen att äta glass till lunch sträcker sig än längre tillbaka i tiden och skapades tillsammans med den jämnårige kusinen Karl, som liksom han själv samlat fjärilar i över sextio år och fortfarande deltar i de flesta av expeditionerna. Glassen, champagnen och den bohemiska röran i minibussen bildar tillsammans med jakten på nya arter ett ständigt pågående pojkäventyr där livsstilen och gemenskapen tycks vara minst lika viktig som fjärilssamlandet. Bland andra samlare har Clas Källander hög status och är respekterad för sitt kunnande och sin hängivenhet. Men när han och vännerna parkerar sin slitna minibuss i landskapet tas de ibland för luffare av passerande, som inte har någon förståelse för vikten i uppdraget. För vad ska samlandet vara bra för? Varför måste alla i Sverige förekommande fjärilsarter ha en korsfäst representant i Clas Källanders förråd? Och så är vi där igen, i de tunga stegen över ängen och blicken som redan innan fjärilen är fångad frilägger kroppen från livet och gör den till ett objekt. Ett i raden att omsorgsfullt nåla upp på en bas av balsaträ jämsides med andra snarlika exemplar. Och ännu ett minne kryper fram, från det där skåpet med balsabäddarna i arbetsrummet när jag var barn. Ljudet som plötsligt en solig söndag hörs och fortsätter att höras. En knackning på insidan av dörren, där ingen ryms som kan knacka. Ändå; när jag öppnar dörren till garderoben flyger den ut. En fjäril med söndertrasade...