Sakerna jag stulit blir aldrig riktigt mina

Man behöver inte vara kleptoman eller yrkeskriminell för att stjäla. Många har tagit med sig en hittat sak hem. Få har nog dock stulit ett psalmodikon. Dan Jönsson berättar hur det känns.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. För ett tag sedan bestämde jag mig för att jag skulle lära mig spela psalmodikon. Ett psalmodikon, för er som inte känner till det, är ett gammalt stråkinstrument som nästan ingen spelar längre men som för sådär hundrafemtio år sedan ska ha varit Sveriges vanligaste instrument. Antagligen är det också det som är lättast att lära sig. Konstruktionen är den enklast tänkbara, en avlång låda med en enda sträng som likt ett dåligt samvete avger sina toner liksom trevande i luften. En fattigmansfiol, kan man säga, och det var också just som en ersättning för fiolen det lanserades i början på artonhundratalet av prästen Johan Dillner. Hans enkla siffernotskrift gjorde snabbt psalmodikonet till ett stående inventarium i landets alla byskolor och sockenkyrkor. Orglar var det på den tiden bara domkyrkorna som hade råd med, och psalmer som Blott en dag och Fädernas kyrka spreds alltså bland allmogen till denna vinande, kvalfyllda understämma. Jag tänker mig att det dystra saktmod som svenska psalmer alltid brukar sjungas med nog måste vara ett arv från psalmodikonets tid. När man spelar på det ser det ut som om man sågar ved. Jag har haft mitt psalmodikon stående i ett hörn i många år, lite skamset lutat mot en bokhylla där det aldrig riktigt har sett ut att känna sig hemma. Orsaken till det är mycket enkel: jag har nämligen och här måste jag göra en paus, för att ta lite sats, för det här känns verkligen inte bra att säga i radio: jag har nämligen stulit det. Hur och var kan göra detsamma, brottet är hur som helst sedan länge preskriberat, men faktum är faktum, man ska som jag också brukar tala om för mina barn naturligtvis inte göra så. Att stjäla är en tarvlig handling, det är att bryta mot, törs jag nog påstå, ett slags kollektivt, allmänmänskligt samvete. Och att bli bestulen är en upprivande erfarenhet, det vet alla som någon gång har råkat ut för det. Man blir besviken på människorna, stukad i sin tro på det där osynliga kittet som ska få civilisationer och kulturer att hålla ihop. Jag tror verkligen att nästan alla människor i själ och hjärta skriver under på det sjunde budets otvetydiga och självklara: Du skall icke stjäla. Och ändå gör vi det. Ja, kära lyssnare: erfarenheten säger mig att jag inte direkt är ensam om det här. Jag vet förstås att ni är många därute som aldrig någonsin har stulit en knappnål, ens av misstag men tyvärr, det mesta tyder på att just ni är i minoritet. Ett liv är långt, och att stadigt hålla sig på den smala vägen är som bekant inte så lätt; då och då inträffar det att vi förirrar oss ut på den breda och råkar knycka till exempel ett psalmodikon. Eller vad det nu kan vara som slumpen för i vår väg jag är säker på nämligen att de målmedvetna, planerade stölderna är relativt ovanliga, att nittio procent av tjuvnaden försiggår oöverlagt och spontant. Själv har jag aldrig någonsin kastat några lystna blickar på något psalmodikon och har ingen annan förklaring till att det var just ett psalmodikon jag tog än att det råkade ligga där det låg, ute på den breda vägen, när jag kom förbi, precis som alla andra föremål jag råkat stjäla genom åren, och som nu tittar förebrående och konspiratoriskt på mig ur sina lådor och hörn: böcker och pennor, uppstoppade djur och kaffemuggar, en bulgarisk ölsejdel, morgonrocken från hotellet i Berlin. Tillsammans skulle de kunna bli ett litet miniatyrmuseum över stulna föremål, och jag funderar på om inte den sortens utställningar rent allmänt kunde vara ett ganska bra sätt att lära känna våra medmänniskor. Säg mig vad du stulit och jag ska säga dig vem du är. Eller kanske: vem du inte är. Det stulna är de föremål vi inte har rätt till; de ingår i...