Religiösa konstnärer reparerar världen

Lider samtidskonsten av beröringsskräck när det gäller religion? Mårten Arndtzén åker till Israel och ser religiösa konstnärer bidra med perspektiv som en sekulär konstvärld riskerar att missa. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Hon har det grå håret i en stram knut i nacken. Ansiktet ser jag inte så bra, eftersom jag satt mig längst bak i det här hörnet av Tyska kyrkan i Gamla stan. Det är visning och presentation av "Det stora judedopet", ett samarbete mellan Judiska museet och konstnären Johan Thurfjell som kretsar kring det kristna dopet av två judiska familjer från Frankrike, just här i denna kyrka hösten 1681. Med hjälp av sin smartphone och QR-koder utplacerade här och var i kyrkan kan man följa berättelsen om dopet av familjerna Mandel och Jacob, som fick invandra till Sverige under förutsättning att de lät sig kristnas. Som konstnärlig kommentar har Johan Thurfjell hängt upp en blöt kavaj på en ställning mitt i kyrkorummet. Vattnet droppar ned i en zinkbalja, dallrar till och reflekteras under taket. Vore det inte bra, undrar kvinnan med hårknuten under frågestunden, om man ställde samma krav på dagens invandrare? Då skulle vi ju slippa alla religiösa konflikter de tar med sig hit. Det blir lite tyst i kyrkan. Mannen bredvid henne tar chansen och berättar om när han skulle flytta till Tyskland på 1960-talet. Då fanns det bara två alternativ att kryssa i under rubriken trosinriktning i immigrationsformuläret: katolik eller evangelisk-luthersk. Enkelt. Många av vår tids mest eldfängda debatter kretsar kring religionen och dess plats i samhället. Ute i Europa har både heltäckande slöjor och minareter förbjudits, på flera håll, och i Sverige har vi diskuterat sådant som religiösa friskolor, omskärelse av pojkar, slöjans plats i arbetslivet och hur man hälsar på varandra. Visst borde det finnas ett utrymme någonstans mellan Rondellhunden och "självutplåning"?  Med temat "sekularitet" placerade sig 2017 års upplaga av Göteborgs internationella konstbiennal mitt i debatten. Programtidningens omslag pryddes av närgångna bilder på tätt omslingrade kroppsdelar i olika hudnyanser och på första sidan sammanfattas biennalens grundfråga: "Hur kan konsten vara en del av ett mångreligiöst samtal och hur ska vi leva tillsammans?" Men i själva utställningen fick man söka med ljus och lykta efter verk som tog sig an frågor om religionerna och deras plats i samhället. Istället kretsade konsten kring sådant som sexualitet, kulturkrockar, migration, vapenexport och kapitalismen som religion. Många av recensenterna var frustrerade. I Dagens Nyheter fann Dan Jönsson en "konturlös utställning som stryker medhårs snarare än väcker nya tankar". Aftonbladets Ulrika Stahre tyckte att "konstverken som visas är märkligt tama, lågmälda intill självutplåning" och i den nordiska nättidskriften Kunstkritikk beskrev Sinziana Ravini citat "ett av de blekaste konstevenemang jag någonsin varit med om". slut citat Varför blev det så här? Att biennalen avstod från att visa religiöst kontroversiell konst av det slag som väcker terrororganisationers vrede kan man förstå: inte minst ur säkerhets- och därmed kostnadssynpunkt. Men nog borde man kunna adressera religionens plats i samhället utan att nödvändigtvis häda? Visst borde det finnas ett utrymme någonstans mellan Rondellhunden och "självutplåning"?  Eller lider samtidskonsten av beröringsskräck i förhållande till det religiösa? Biennalens konstnärlige ledare, britten Nav Haq, konstaterar själv i en intervju med Kunstkritikk att "religiös tro sällan betraktas med blida ögon i konstvärlden", att man snarast ser ned på troende konstnärer där. Hans biennal gör tyvärr inte mycket för att ändra på det. Konflikten mellan sekularism och religiös ortodoxi har varit verksam i Israel sedan nationens födelse, och har tilltagit ganska dramatiskt den senaste tiden.  Men samma höst hittar jag en utställning i Jerusalem...