Religion i rymden – människans plats i kosmos och oändligheten

När besättningen på Apollo 8 läste skapelseberättelsen från rymden på julafton blev det protester. Men mer än något visar rymden hur lika vi är i den stora oändligheten, säger Maria Küchen. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. 12 april 1961 sköts kosmonauten Jurij Gagarin upp från den topphemliga sovjetiska rymdbasen Baikonur i nuvarande Kazakstan i Centralasien och blev den första människan i rymden. Under sin knappt två timmar långa färd stannade han i bana kring vår planet. Så var det också med hans efterföljare de närmaste åren. En knapp månad efter Gagarin blev Alan Shepard USA:s första rymdfarare. 1965 gjorde den sovjetiske kosmonauten Alexej Leonov världens första rymdpromenad. Ett tjugotal astronauter sändes ut i rymden fram till 1966 i USA:s två inledande bemannade rymdprogram, Mercury och Gemini. Alla stannade de i bana kring jorden. Först sju år efter Gagarins bedrift, några dagar före jul 1968, bröt sig en bemannad rymdfarkost loss ur jordbanan. Den ingick i USA:s tredje rymdprogram Apollo och hette Apollo 8. Femtiofem år hade gått sedan bröderna Wright inledde motorflygets historia genom sin flygtur vid Kitty Hawk. Det var ett drygt halvår kvar till Neil Armstrongs och Buzz Aldrins första bemannade månlandning med Apollo 11. Tre decennier senare skulle en permanent rymdstation, International Space Station, ISS, börja cirkla kring jorden. ISS bemannades vid millennieskiftet 2000 och förblev sedan oavbrutet bemannad i åtminstone två decennier. Så småningom fick rymdstationen internetuppkoppling och en kontinuerlig livestreaming inleddes. Flera av ISS-astronauterna började twittra flitigt och uppdatera dagligen på Facebook. Avståndet var kortare mellan jordytan och ISS än mellan Malmö och Stockholm. Gränsen mellan rymd och jord suddades ut. Apollo 8:s månfärd julen 1968 hade varit ett viktigt steg på den vägen. Färden innebar att människan för första gången besökte en plats som var helt främmande och väsensskild från jorden men Apollo 8 fick oss också för första gången att inse att rymden är vårt hem, att vi alla är rymdvarelser. Senare skulle Apollo 8-astronauten Jim Lovell säga att vi människor kommer till himlen när vi föds, att det vi kallar himlen i själva verket är vår egen jord. Ombord på Apollo 8 fanns astronauterna Frank Borman, Jim Lovell och William Anders. Liksom sina föregångare hade deras farkost först lagt sig i bana kring jorden, men efter ett par varv kring vår planet tände Apollo 8 motorerna för en kort stund och gjorde en translunar injection. Manövern innebar att farkosten lämnade jordbanan och satte kurs mot månen, en färd på närmare fyrtiotusen mil att jämföras med de fyrtio mil som skiljer jorden från ISS. På julafton 1968, efter tre dygns färd, lade sig Apollo 8 i bana kring månen. Fyrtiotusen mil bort skimrade jorden som ett ömtåligt blått klot, en oändligt ensam liten himlakropp omgiven av beckmörker. Aldrig tidigare hade människor iakttagit hela vår planet utifrån, från så långt håll. Erfarenheten var existentiellt omvälvande. Senare skulle Apollo 8-astronauten Jim Lovell säga att vi människor kommer till himlen när vi föds, att det vi kallar himlen i själva verket är vår egen jord. Borman, Lovell och Anders blev de första som fick se månens baksida. Medan de passerade den del av månen som aldrig syns från jorden, bröts all radiokontakt. Efter fyrtiofem nervösa tysta minuter kunde markkontrollen i Houston, Texas, till sin lättnad höra astronauternas röster igen. Lovell meddelade: Jag kan nu bekräfta att tomten finns. Men att återvända ur radioskuggan på månens baksida, att se jorden stiga över månhorisonten, stämde också astronauterna till allvar. De ville göra något högtidligt, det var ju dessutom julafton. Burkigt nådde deras röster människorna på jorden över radion: Till alla människor på jorden, sa befälhavaren Bill Anders har Apollo 8:s besättning ett meddelande. Sedan började han...