Radioaktivitet rakt ner i berggrunden – är det kanske helt naturligt?

Numera finns radioaktivitet överallt omkring oss. Kan den kontrolleras av oss människor? Anna Storm åker ner i underjorden och funderar på hur vi idag formar framtidens natur. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Vi har passerat vägspärren, och vakten i sin kur har kontrollerat våra papper och id-handlingar. Framme på anläggningen är det ytterligare en kontroll; vi får låsa in våra saker i ett skåp och hänga en besöksbricka om halsen. I minibuss åker vi sedan längs en bred väg som sänker sig ned under marknivå, mot porten in i berget.Det kunde ha varit en gruva, en modern gruva med enorma vägsystem för stora fordon. Men här är det ingen som letar, spränger och forslar upp värdefulla mineraler till samhällsbygget ovan jord. Den här platsen handlar om att förvara de farliga rester som blivit över. Vi befinner oss i slutförvaret för kortlivat radioaktivt avfall, SFR, i Forsmark.SFR stod klart redan för fyrtio år sedan och består av tunnlar och schakt, utsprängda i berggrunden i Östersjöns botten. Här förvaras sådant som filter, verktyg och skyddsutrustning. Alltså ganska vardagliga föremål som blivit radioaktivt kontaminerade. Strax intill SFR ska ytterligare ett slutförvar byggas. Det ska ta hand om det allra farligaste och mest långlivade radioaktiva avfallet: det uttjänta bränslet från reaktorerna vid våra kärnkraftverk.I den industrialiserade västvärlden finns en stark föreställning om att det radioaktiva avfallet kan inneslutas på ett säkert sätt. Att det kan kontrolleras och begränsas, med hjälp av tekniska lösningar och välfungerande samhällsinstitutioner. Det stämmer till viss del, men det är inte hela sanningen.Sedan den första atomsprängningen 1945 har uppskattningsvis drygt 2000 detonationer skett i världen. Mycket få som aktiva krigshandlingar, desto fler som testsprängningar. På grund av sprängningarna, och på grund av olyckor inom den civila kärnkraften, med namn som Mayak, Windscale, Tjernobyl och Fukushima, och faktiskt också medvetna utsläpp från olika kärntekniska anläggningar, har vi skapat ett läge där radioaktiva partiklar sprids över hela jorden på ett sätt som inte går att hejda. Spridningen sker via luften, vattnet, marken, växter, djur och våra egna kroppar, och den fortgår, den är inget som tillhör det förflutna utan en del av vår samtid, och framtid.Historikern Kate Brown har kallat den globala utbredningen av radioaktivitet för ”den stora Tjernobyl-accelerationen”, just för att betona att det är något som fortsätter. Konsekvenserna minskar inte med tiden, utan ökar, accelererar.Men, kan man undra, är det så väldigt illa? Radioaktivitet finns ju faktiskt naturligt omkring oss. Vi utsätts för bakgrundsstrålning från marken, och annan strålning när vi går till tandläkaren och när vi flyger. Inom till exempel vården har radioaktiviteten många avgörande förtjänster. Är farligheten överdriven? Borde vi i själva verket betrakta radioaktiviteten som något helt naturligt?Vad betyder ens natur och naturligt i det här sammanhanget? Människans påverkan på jorden har idag nått ut till dess mest avlägsna hörn. Det finns inte längre någon fullständig vildmark, något orört landskap eller ekosystem. Så om vi tänker på natur som något ursprungligt och skilt ifrån människan ligger det nära till hands att se ett ”naturens slut”, att det inte längre existerar någonting som vi kan kalla ’naturligt’.Filosofen Kate Soper lyfter fram en annan förståelse av natur, där natur är alla de strukturer och processer som är oberoende av mänsklig aktivitet, men som samtidigt villkorar människans tillvaro. Ur detta synsätt kan naturen...