Poesin har en väv bakom örat

I den stora berättelsen om människan intar väven en avgörande plats. Faktum är att den har följt människan i flera tusen år. Maria Küchen undersöker vävens roll som poetisk text och meningsskapare.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Varje gång jag använder mina ärvda kökshanddukar föreställer jag mig min farmor och hennes tillvaro som småbrukare i ett svunnet Sverige.  I början av förra seklet vävde hon handdukarna för hand. Det samtidigt lena och sträva linnet vibrerar av en tyst berättelse. De är en text som aldrig skrevs, de bär på en röst som inte hörs. Det latinska ordet textus betyder både text och textil.  På grekiska har ordet hýfos samma tvetydighet. Det läser jag i Jesper Svenbros essäbok Myrstigar från 1999, där han avsöker skrift och läsning i antikens Grekland. En hellenistisk dikt som Svenbro citerar presenterar sig själv som hýfos leptón. Det betyder både fin väv och subtil text. Bilden av texten som väv är med andra ord mycket gammal. Men hur är det med väven som text? Kan vävda tyger, precis som den skrivna litteraturen, påtagligt härbärgera berättelser? Jag möter väven som text i min farmors handdukar, och i poeten Burcu Sahins dikter, i hennes debutbok Broderier från 2018. Vi ärver tunga tyger i turkos står det, en symaskin / viknålar / blekta garnnystan / ryggen som sårbarhet, skydd. Meterlånga gardiner och sidenöverkast, sjalar, lapptäcken, innehållet i linneskåpet alla dessa textilier i Burcu Sahins poesi bär på berättelser om mödrar och döttrar, hårt arbete, flykt, migration, kärlek och sorg. I essän Tyst text i tidskriften Ord och bild, fortsätter Sahin att konkret avsöka sin mors och mormors textilier som kunskapsbärare. Jag rörde vid tyget och trådarna. Jag betraktade stygnen skriver hon. Jag förstod med tiden att även min mors och mormors handarbeten var en källa till kunskap; stygn och mönster som kunde dechiffreras. Jag började föreställa mig ett språk som gick att känna, fibrer och fingertoppar, bortom det talade och skrivna. Textiliernas berättelse, vävens språk, är tyst text om kvinnors arbete. I andrahandsbutiker för välgörande ändamål finns ofta drivor av sådana textilier, sådan text, som säljs mycket billigt  förmödrars handarbeten ur skänkta dödsbon, kökslinne, sänglinne, grytlappar. Text, väv och minne är intimt länkade till varandra. Ibland blir detta extra påtagligt, som i den tidiga rymdfartens repminnen, rope memories. Core rope memory användes på 1960-talet i Nasas första Mars-sonder och i månfärdernas datorer. Mjukvaruprogrammet skrevs på den tekniska högskolan MIT och vävdes sedan, bokstavligen, av erfarna textilväverskor. Till minnesvävarna användes tunn koppartråd och magnetiska ringar. Det komplexa informationsflödet i datorer förmedlas binärt, med hjälp av enbart ettor och nollor. En koppartråd som träddes genom en ring i de tidiga rymdfärddatorernas minne representerade 1, en tråd som leddes förbi en ring representerade 0. Kvinnor vävde de tidiga rymdfärdernas minnen. Genom deras vävar av koppartråd och metallringar strömmade information i blygsam mängd om man jämför med dagens datorer, men tillräckligt för att astronauter skulle kunna ta sig fyrtiotusen mil ut i rymden, ända till månen och tillbaka igen. Dessa minnesvävar av koppartråd och magneter tillhör redan det förflutna. De visas i museer och påminner om arkeologiska fynd. Tidiga textilier tillverkade före det skrivna språket, före historien kan se ut ungefär som ett rope memory i datorn på en tidig rymdfarkost. Arkeologiska textilfynd är inte lika vanliga som föremål av ben, lera och sten. Tyg multnar bort fortare, men kan bevaras mycket länge om omständigheterna är gynnsamma, som i torvdammen Windover pond i mellersta Floridas träskmarker. Dammen grävdes ut på 1980-talet i samband med ett bygge. Den ligger ett par hundra meter från motellet Space Shuttle Inn, i utkanten av staden Titusville nära Kennedy Space Center...