Poesi efter Auschwitz 2: Massmördarens memoarer och den goda litteraturen

Rudolf Höss memoarer är makaber läsning. Han ansvarar för mängder av människors brutala död i Auschwitz och grubblar över livspusslet. Dan Jönsson funderar på om litteraturen måste vara god i sig. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2012 i en längre version. I sina memoarer beskriver Rudolf Höss, Auschwitz kommendant, sina bekymmer med att få ihop livspusslet när barnen är små. Hur han slits mellan den lugna idyllen där hemma, och karriären i förintelseindustrin; hur han, som så många andra föräldrar, önskar sig mer tid med barnen och familjen men hur han tyvärr är alldeles för upptagen av det viktiga arbetet i gaskamrarna. läsningen utmynnar ändå i en upplevelse av något meningsfullt. I sitt förord till Rudolf Höss memoarer brännmärker författaren och förre Auschwitzfången Primo Levi texten som fylld av ondska, och utan alla litterära kvaliteter. Höss nostalgiska beskrivning av barnens oskyldiga nöjen mitt i det nazistiska utrotningsmaskineriet känns verkligen svindlande absurd är familjelivet ett undantag från gaskamrarnas verklighet, eller är det tvärtom? I vår kultur fungerar konsten och litteraturen ungefär på samma sätt som familjeidyllen gör i Höss självbiografi som en ö av sanning och integritet i ett hav av lögn och gemenhet, ett moraliskt reservat dit världens ondska aldrig når. Inte så att litteraturen inte skulle kunna föreställa sig, och gestalta det onda för det kan den förstås: men texten, litteraturen själv, förblir ändå alltid obesudlad. Om jag läser en roman om folkmord uppfattar jag folkmordet i sig som en meningslös ondska men läsningen utmynnar ändå i en upplevelse av något meningsfullt. På samma sätt kan jag gå runt som turist i Auschwitz, rysa inför kvarlevorna av nazismens omänskliga utrotningsmaskineri men när jag läser Rudolf Höss berättelse om sitt liv blir han lik förbannat plötsligt mänsklig. Därför gör mig Primo Levis kommentar förvirrad. En text fylld av ondska, är det möjligt? I sin essä Litteraturen och det etiska skriver den norske författaren Stig Sæterbakken om det här att litteraturen aldrig kan vara annat än god. När litteraturen gestaltar det onda, skriver Sæterbakken, är det ändå alltid med det goda för ögonen, i en strävan till försoning och förståelse. Ja, skriver han: redan i gestaltningen som sådan, i försöket att ge språklig form åt ondskan finns denna uppbyggliga strävan till försoning, till att ge det onda en mening. En ond litteratur kan därför bara vara möjlig att tänka sig som fullständigt formlös, som ett språkligt kaos, skriver Sæterbakken. Och en sådan vild litteratur vore, helt enkelt, ingen litteratur. I en tid präglad av realismens ideal är det lätt att avfärda doch et litterära undantaget som idealistiskt, det vill säga falskt. Vi ser också en stark tendens just nu att försöka bryta kulturens moraliska isolering, ta sig ut ur reservatet och i skarven mellan det fiktiva och det verkliga finns en energi som verkar kortsluta den litterära etiken. Och därmed, tror jag, också estetiken. När Primo Levi brännmärker Rudolf Höss självbiografi som fylld av ondska säger han i samma andetag att den saknar litterära kvaliteter. Som om det hängde ihop. Levi har rätt Höss är ingen god författare, hans självbiografi är alltså inte, som vi brukar säga, god litteratur. Men blir texten därför ond? Kan det kanske snarare vara så att Höss tillkortakommanden som författare, hans oförmåga att göra en trovärdig helhet av sitt livs historia, på något vis öppnar en spricka i det litterära undantaget, gör texten mer verklig? Att litteraturen inte är ett etiskt reservat. Att allt, från och med nu, är verkligt. Rudolf Höss skrev sina memoarer 1947, när han satt i fängelse i Krakow och väntade på sin dödsdom. Memoarerna är ett försök av en besegrad människa att förklara, och kanske också själv förstå hur det kunde bli som det blev hur han, som under hela sitt...