Poesi efter Auschwitz 1: Gunvor Hofmos obönhörliga saknad

Den nära vänskapen mellan Gunvor Hofmo och Ruth Maier var intensiv men kortvarig. 22 år gammal dödades Ruth i Auschwitz. Eva Ström reflekterar över den starka dikt som Hofmo skrev för att minnas. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det är barbariskt att skriva en dikt efter Auschwitz, så lyder ett berömt citat av den tyska filosofen Theodor Adorno. Ändå är det just de poeter som skrev om Förintelsen som har förnyat diktkonsten. Jag tänker förstås inte minst på den Paul Celan, som med sin förtätade poesi gestaltade sitt eget och seklets trauma. Men också Nelly Sachs har Förintelsen som sitt stora tema. Till dessa sällar sig även en norsk poet, Gunvor Hofmo, som levde 19211995. Hofmo var inte själv judinna, men fick ändå sin vardag söndersliten av nazisternas mördarmaskineri. Flera i hennes släkt var politiskt aktiva och internerades av den norska naziregimen, ett par av dem dog i tyska koncentrationsläger. Men det var en annan händelse som främst skulle komma att prägla hennes liv och diktning. 1940 träffade hon den ett år äldre Ruth Maier. På ytan var de olika. Hofmo föddes utanför Oslo och växte upp i arbetarmiljö. Maier var en judisk flykting från en bildad överklassfamilj i Wien. Men de visade sig vara syskonsjälar och blev oskiljaktiga. Ruth var Gunvors universitet, de läste Rilke och Zweig och norska diktare som Olaf Bull efter att Ruth snabbt lärt sig norska. Vi känner Ruths uppväxt, tankar och möten med Norge väl genom hennes efterlämnade dagbok. Där lär man känna en sekulärt uppfostrad begåvad ung flicka, med skådespelar- och konstnärsdrömmar. Hon förälskar sig i både pojkar och flickor, men har också depressiva sidor. Hon finner sig inte tillrätta i sin norska värdfamilj och tiden i Norge är pressande. Resten av hennes familj, mor, syster och mormor, lyckades fly till England och det blir Ruths dröm att få återförenas med dem. Under vårvintern 1941 tas hon in på en psykiatrisk klinik. I jämförelse med Ruth ter sig Gunvor mer sluten. Även hon skriver dagböcker och dikter, men det är inte lika lätt att lära känna hennes mer tystlåtna personlighet som den livliga flickan från Wien. Det är genom skildringarna i Ruths dagbok vi får en konkret bild av henne. Inte minst imponerar Gunvors politiska mod hon protesterar när vännen diskrimineras på grund av sin judiska börd. Ruths död blev det sår som Gunvor Hofmos dikt kom att kretsa kring, och som ger den dess obönhörlighet och styrka. Hur ska man beskriva deras omvälvande och ibland stormiga vänskap? Mycket talar för att det var en förälskelse. Den 9 januari 1941 skriver Ruth om Gunvor i sin dagbok Dagarna blir ljusare när man älskar någon. Men den tvååriga relationen fick ett abrupt slut i november 1942, när Ruth arresterades av norsk polis i en så kallad juderazzia. Hon fördes med skeppet Donau till Stettin, för vidare befordran till Auschwitz, där hon omedelbart mördades i gaskamrarna i december, 22 år gammal. De sista ord som Ruth yttrade till Gunvor kom i ett brev: Varför skulle inte vi lida, när det finns så mycket lidande i världen?  Och så det märkliga tillägget:  bekymra dig inte om mig, jag vet inte ens om jag skulle vilja byta med dig. Ruths död blev det sår som Gunvor Hofmos dikt kom att kretsa kring, och som ger den dess obönhörlighet och styrka. Så här låter det i den första dikten i urvalsvolymen Jag glömmer ingen, i Eva Runefelts och Staffan Söderbloms lyhörda översättning från 2019.                                             Gud, om du ännu ser:                       det finns ingen vardag mer.                       Det finns bara stumma skrik,                       det finns bara svarta lik                         som hänger i röda träd!                       Hör hur tyst det är.                         Vi vänder oss om och går hem,                       men ständigt möter vi dem.                         Allt vi förnimmer i dag                       är...