Poängen med att fynda på loppis under apokalypsen

Att se något vackert, köpa det, prata om det. Tre saker som bidrar till att sudda bort vardagens grå bekymmer. Och i klimatkrisens tidevarv har det rentav blivit önskvärt, relfekterar Boel Gerell. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag lyssnar på en radiodokumentär och hör hur en kvinna försöker berätta en historia. Hon heter Agneta och är hemlös sedan många år tillbaka. Gång på gång börjar hon berättelsen om ”en jävla elak snut” men hejdar sig i plågade andetag. ”Och när jag var ute en natt… det var en hemsk situation… det orkar jag inte prata om nu… jag får bara ont i magen av det…” Återigen de där tunga andetagen och sen en annan röst. Ljusare och mer levande och hon konstaterar att de sitter vid en röd bil. ”En röd bil, det är trevligt. Och så gillar jag metallicblå, det är en vacker färg.” Hon målar berättar hon och är mycket intresserad av konst. Färger, att ”kasta färg på stora papper”. Sen ”börjar hon rita saker”. Gång efter annan under samtalet händer samma sak. Ett svårt ämne, rösten som stockar sig, en tystnad och så blicken som flackar efter något annat, ofta en färg som hon beskriver detaljerat och innerligt. Febrilt griper hon efter detta andra, som också är livet, som är enbart underbart. Som smittar av sig genom att hon är en sån som ser. Som lägger märke till den glänsande blå nyansen hos bilen som passerar. Som vet att uppskatta det vackra och på köpet blir lite vackrare själv och något mer än det där andra, uppenbara. En hemlös. Jag fastnar vid kvinnans avledande manöver och jakt på skönhet för att jag känner igen beteendet hos mig själv. Hur många timmar, dagar, kanske veckor av mitt liv har jag ägnat åt att rastlöst bläddra mellan vackra föremål på nätets auktionssajter? Inte enbart för att jag vill köpa några av sakerna utan för att sidorna erbjuder en frizon undan krav och ställningstaganden, dåliga nyheter och hot om undergång. Mest tittar jag på silversmycken från sextiotalets skandinaviska guldålder. Droppar av bergkristall i perfekt balans i halsgropens mjuka försänkning, av Torun Bülow-Hübe. Ringar med roterande kulor av karneol i hemlighetsfullt glipande musselskal av Elis Kauppi. Blågrönt skimrande berlocker i emalj av David Andersen och hisnande rymdäventyr i silver och akrylplast, av Björn Weckström. Stenar av ametist, rutilkvarts, lapis lazuli, obsidian, aventurin, agat, månsten. Namnen, glansen och linjespelet uppfyller mig och stänger ute allt annat som jag för ögonblicket inte orkar ta in. För några minuter, en kvart eller halvtimme är det bara jag och silvret och så formgivarna förstås, människorna bakom verken som nästan allihopa gått ur tiden. Men som ändå är där i stunden och det är lätt att tänka att jag i någon mening känner inte bara dem utan också eran de verkade i. En period av självförtroende, optimism och konstnärligt nytänkande inbillar jag mig. En tid när kvinnokroppen släpptes fri i kläder av töjbar trikå och smyckena som tidigare varit små och ängsliga i guld blev stora och självsäkra i silver. En tid för revolution och kvinnofrigörelse, idealism och hopp om framtiden. Stick i stäv med denna minst sagt romantiserade vision av sextiotalet står förstås historieskrivningen själv. Det var inte bättre förr och det blev inte bättre sen, bara annorlunda. Lika lite som ett silversmycke med aldrig så baxnande estetiska kvalitéer förvandlar människan som bär det på djupet, förändras världen i grunden av ny teknik och ny formgivning. Möjligen i ögonblicket. I brytpunkten när det gamla rämnar och det nya spinner trådar över avgrunden mot det ännu okända är allt fortfarande möjligt. Någonstans i detta skälvande tillstånd av oförlöst förväntan befinner sig det unga parisiska paret Sylvie och Jérôme i Georges Perecs debutroman ”Tingen”. Boken...