Plötsligt fick hela Sovjetunionen skrivbokspanik

Vandringssägner skapade flera gånger hysteri i den sovjetiska vardagen. Morris Wikström spårar myter vars ekon hörs än idag. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Den 19 december 1937 utbröt panik i Sovjetunionen. Det fanns såklart gott om skäl att vara rädd, åren då Stalins terror nådde sin kulmen. Men paniken som bröt ut just den 19 december 1937 handlade inte om tvångsförvisningar och avrättningar utan om de nya omslagen till de sovjetiska skolelevernas skrivböcker. Omslagen var framtagna för att högtidlighålla den ryske nationalskalden Aleksandr Pusjkins dödsdag och gestaltade olika scener ur poetens liv. Men när eleverna kom till skolan i slutet av december blev de genast beordrade att riva bort omslagen. Det hade uppdagats att flera av dem innehöll symboler som inte alls tycktes högtidlighålla minnet av Pusjkin, utan tvärtom antingen kritiserade sovjetmakten genom dolda budskap som ”Ner med säkerhetspolisen”, eller hyllade det tyska nationalsocialistiska partiet genom att linjerna i teckningarna bildade en svastika.Denna ”skrivbokspanik” är ett av många fall av kollektiv, sovjetisk hysteri som triggades av vandringssägner, och som studerats av de ryska antropologerna Aleksandra Archipova och Anna Kirzjuk. I deras bok som i ungefärlig svensk översättning skulle kunna heta ”Farliga sovjetiska föremål: vandringssägner och rädslor i Sovjetunionen” skriver de fram en alternativ 1900-talshistoria. En historia som pågår, ja, närmast svävar omkring, på gator och torg, i köken och på fabrikerna. En historia vars skugga fortfarande går att få syn på i det ryska samhället.Författarna jämför den kollektiva psykosen med den individuella psykosen, så som den beskrevs av den tyske psykiatern Klaus Conrad 1958. Enligt Conrad inleds en schizofren psykos med att det som annars förstås som en bakgrund framträder som bärare av ett budskap. De prasslande löven tycks prassla onaturligt starkt. Och lyssnar man noga tycks de också säga något. Detta är en djupt obehaglig känsla, som lindras först när man lyckats avkoda det budskap som förmedlas, Conrad kallar det för en aha-upplevelse. Då avtar ångesten, innan den efter ett tag återvänder. Problemet i det sovjetiska samhället på 30-talet var att det inte fanns en plats att vila på. För när Stalins terror pågick var bäraren av de dolda symbolerna enligt den sovjetiska logiken själv smittad – ja, rent av farlig för sin omgivning. Det enda sättet att frigöra sig från smittan var att slå larm. Och när larmet gick var alla som bar på symbolen antingen agenter – eller i sin naivitet ett redskap för fienden. Därmed utbröt ett slags tävling om vem som kunde hitta symbolerna först. Det var i en tid av statlig terror lika farligt att inte se symboler, som att faktiskt se dem.Det sovjetiska imperiets politiska logik, dess långlivade särskildhet och totala anspråk, är en intressant kontext för studier av vandringssägner. Det är mardrömmar om röda atomvapenknappar i märkligt bekanta portföljer, det är svarta KGB-bilar som kör runt på gatorna sent på kvällen och tillfångatar barn som inte sitter hemma, det är förgiftade amerikanska tuggummin, ja faktiskt alla slags gåvor från utlänningar inför Moskva-olympiaden 1980. Det är hemliga arkitektoniska budskap, riktningsanvisningar som bara syns från bombplanen i luften, det är fotoapparater med röd film som kan se genom väggar och kläder - och det är en obscen mängd antisemitiska blodsmyter. På väggarna i de sovjetiska hemmen hänger kinesiska bonader som om nätterna visar sig vara förhäxade i tider av geopolitiska spänningar mellan de röda stormakterna. Och så den där låten, som...