Philip Larkin och breven till Monica

Den brittiske poeten Philip Larkins litteratur är läst och älskad. I brev och biografier framkommer mindre smickrande sidor, som till exempel rasism. Men när hans brev till livskamraten Monica Jones publicerades nyanserades bilden något. Jan Norming har läst. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 18 mars 2011.För en tid sen stod en notis i engelska The Guardian. En okänd kärleksdikt av poeten Philip Larkin hade hittats i en skokartong. Dikten låg instucken i ett gammalt, tummat internkuvert. Föremålet för Larkins ömma känslor var Betty Mackereth. Han var bibliotekarie på universitetet i Hull och hon var hans sekreterare.Till notisen fanns ett foto. Larkin sitter i sina hornbågade glasögon lutad mot en pelare av betong. Bakom honom står en cykel. Är det hans? Jag vet att han cyklade och på omslaget till diktsamlingen The Whitsun Weddings finns också en cykel. Whitsun betyder pingst. Det är en tunn bok i vitt och olivgrönt med hård pärm, jag hittade den hos Blackwell’s i Oxford. Den ser ut som en sådan där liten skolradioutgåva från femtiotalet.Larkin är läst och älskad i England. Föra året hade han varit död ett kvartssekel. Hans dikter är ofta rimmade bilder av engelskt liv och kynne. Jag vill fånga, tolka och bevara livet som det ter sig, skriver Larkin i ett tidigt brev till sin livskamrat Monica Jones. Kanske bevara i meningen konservera, som att lägga in frukt eller syra grönsaker, och noggrant anteckna innehållet på etiketterna.Det får mig att tänka på Tomas Tranströmers dikt Decemberkväll från 1972. ”Här kommer jag den osynlige mannen, kanske anställd av ett stort Minne för att leva just nu…”Jag tänker mig att det är Larkin som kommer på sin cykel. Och samma svävande exakthet finns i hans dikter, små sakliga och gåtfulla stycken om att dricka te, åka tåg och gå i kyrkan, allt det där som finns och sen inte finns, som skingras och försvinner som rök ur våra liv. Om ingen minns åt oss.I samband med 25-årsminnet av diktarens död utkom nyligen Letters to Monica, ett urval av hans korrespondens med Monica Jones. Philip Larkin föddes 1922. Som ung bibliotekarie kom han 1946 till universitet i Leicester där jämnåriga Monica Jones föreläste i engelsk litteratur. Båda hade examen i ämnet från Oxford, han vid St John’s, hon vid St Hughe’s. Men i Oxford möttes de aldrig.På omslaget ser man de bägge. De är på semester. Det är mitten av femtiotalet. Hela sitt långa förhållande åker de regelbundet på semester. Tillsammans planerar de resrutter. Larkin beställer biljetterna, kollar tidtabeller och bokar hotell. Andra har äktenskap, barn, hushåll och ekonomi ihop. De har sina semestrar. Så kallade semestrar, skriver den elake Martin Amis i en anmälan av boken. Resmålen var inte alltför vidlyftiga. Hope you got my letter from Pocklington, citerar Amis.Larkin var en motvillig semesterfirare. Semestern som koncept, hävdade han, bygger på en huvudsakligen kvinnlig föreställning om att allt blir bättre i Venedig eller Frinton. Själv stannade han helst hemma. Hela sitt vuxna liv försörjde han sig som bibliotekarie, de sista trettio åren i Hull, en håla vid Nordsjön med låga moln, dis, dimma, fukt och frånlandsvind, en perfekt plats för utövare av den speciella sorts misantropi som var Larkins.Men här är de alltså på Sark, en av kanalöarna intill den franska kusten, hav och obruten horisont, ett bukoliskt landskap med bräkande får och en varm bris. Omslagets foto är svartvitt. Det är en fin dag av skuggorna att döma. I fonden ett band av kobbar och skär. Hon sitter och...