På en italiensk racercykel är du (nästan) odödlig

Med 2000-talet har racercykeln fått en renässans - ett fordon som utan bullriga motorer nästan tycks kapabel att upphäva själva tyngdkraften. Thomas Steinfeld reflekterar över det snabba cyklandet som kulturfenomen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Visst, det ser löjligt ut att tulta fram till en racercykel, i hårda, uppåtpekande skor som klickar mot asfalten. Men sitter man på sadeln, och har gungat iväg de första meterna, så inställer sig en känsla av trivsel. Så många timmar har man redan tillbringat på denna cykel, så ofta har man trampat, svettats och flämtat, att kroppen känner en elementär förtrogenhet med tvåhjulingen. Och inte bara det: Av alla sätt att ta sig fram är cyklandet det lättaste. Utan motor, utan främmande drivkrafter, med bara ett litet, smalt och elegant ställ under sig, rullar kroppen iväg. Snabbt kommer den upp till det fyra- eller femfaldiga av hastigheten, som man skulle uppnått om man hade gått – och då måste fötterna bära kroppens vikt, medan den vid cyklandet ligger på ramen och hjulen, även om dessa inte är bredare än två centimeter. Alla industriländer, åtminstone de i väst, genomgår en kulturell förändring, som man kunde kalla för italienisering. Den pågår sedan decennier och verkar tillta i styrka. Den började med pastan och pizzan, den gick över till espresson och vinägern, den frambringade den lilla röda sportbilen och den snäva bubbeljackan. Framför allt i Italien, men också i Frankrike eller i Belgien brukar flockar av entusiastiska dilettanter på kolfibercykel sprattla genom landskapet, ofta medelålders, ibland ännu äldre, mestadels under helgerna och under alla årstider. Till sist kom de också till Sverige, först några få, sedan många. Och så viner de fram över landsvägen, oigenkännliga under sina hjälmar, bakom sina solglasögon, med böjda ryggar och med blicken vänd halvt nedåt. Dock är det lätt att sortera cyklisterna efter kön och näringsstatus: Deras mångfärgade dräkter är trångsydda nog för att inte lämna något tvivel om kroppsfettets fördelning. Under industrialiseringens begynnelse brukade arbetarna cykla till fabriken, i synnerhet när det gällde att bemästra längre sträckor. Fram till femtiotalet stammade alla italienska mästare på racercykel från arbetarklassen eller bondemiljön. De hade varit cykelbud, bagarlärlingar eller brevbärare. Och inte bara i Italien: Sven Johansson, Sveriges mest populära cyklist under fyrtiotalet, hade varit springpojke. Framgångsrika cyklister brukade därför bli folkhjältar: Bröderna Pettersson från Fåglum i Västergötland till exempel, fyra bondpojkar, som vann världsmästerskapen i lagtempo för amatörer mellan 1967 och 1969, eller belgaren Eddy Merckx, snickarsonen, som dominerade de stora cykeltävlingarna i början av sjuttiotalet. Ett förflutet inom arbetarklassen till trots: Cyklandet är ingen lagsport. Ju längre man går tillbaka i racercykelns historia, desto större tycks kopplingen till proletariatet bli: Under tjugotalet kallade sig en däcktillverkare i Milano för "Pneumatico Carlo Marx". En av världens mest betydande cykeltävlingar före och efter andra världskriget "Le Grand Prix cycliste de l'Humanité", arrangerades av franska kommunistpartiets pressorgan. Ett förflutet inom arbetarklassen till trots: Cyklandet är ingen lagsport. Visst cyklas det ofta i grupper. Men kollektivet finns framför allt för att främja den enstaka cyklisten. En medcyklist kan vara en kamrat, men den är också en konkurrent. Hur långt man har kört, med vilken hastighet, över vilka höjder, allting mäts, och när det inte finns någon annan människa,..