Ovidius i exil – jämrandet som litterär metod

Finns det inget ände på hans bitterhet? Latinisten Martina Björk reflekterar över den förvisade skalden Ovidius och hans ständiga längtan tillbaka till Rom. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2019. ”Jag skriver samma sak så ofta att ingen vill lyssna”. Det är en poet i landsflykt som med dessa ord sammanfattar sina sista två diktverk, Tristia och Brev från Pontos.Publius Ovidius Naso, skalden som blev stjärna i Rom med sina eleganta erotiska elegier, tvingades tillbringa sina sista år i Tomis vid Svarta havets västra kust, dessa ”tröstlösa trakter”, som han själv kallar dem. Temat i hans exilpoesi är det lidande som han åsamkats genom kejsar Augustus beslut att utvisa honom från Rom. Orsaken till landsförvisningen är oklar, men om vi får tro Ovidius själv var det en dikt och ett misstag, carmen et error, som blev hans fall. Att dikten var den sedeslösa Ars Amatoria, Konsten att älska, får vi veta i ett långt brev i Tristia, adresserat till just kejsaren. Misstaget, skriver poeten, var att han råkade se något som inte var avsett för hans ögon. Vad kan vi bara spekulera kring.Det är inte bara Augustus som får livstecken från Pontos. Varje poem i de båda samlingarna är formulerade som brev och riktas till vänner och bekanta hemma i den eviga staden. För dit längtar diktaren ständigt. Om och om igen klagar han över sitt öde, om olyckan att behöva fortleva sitt liv vid världens ände, i en kall och ogästvänlig trakt bland obildade människor. Kvalen tycks honom oräkneliga; de är fler änantalet stjärnor i rymden,fler än de torra små korn som ryms i virvlande sandsom det står i Ingvar Björkesons översättning.”Tar den då aldrig slut, din klagolåt?” undrar en vän. Inte bara författarens egen samtid fann hans exilpoesi tjatig och kverulantisk. Varför trötta ut läsaren med ständiga jeremiader? Författaren svarar att lidande är det enda som hans liv består av. Han måste skriva för att skriva av sig. Det är en terapi. Det är endast till detta som hans musa inspirerar honom, och om det påverkar kvaliteten till det sämre, må det vara hänt.I "Tristia" och "Brev från Pontos" möter vi en på samma gång självupptagen som självkritisk diktare som är medveten om att hans upprepade jämranden skämmer hans dikter. Eller kanske rättare sagt: att andra anser att de gör det. Frågan är hur allvarligt vi skall uppfatta Ovidius självkritik. Repetitivt klagande är nämligen inget nytt fenomen i hans diktning.I samlingen Heroides, som även den består av brevdikter, låter Ovidius avsändarna vara missnöjda mytologiska kvinnor som skriver till sina män. Den trogna och flitiga Penelope vädjar till maken Odysseus om att han skall ta sitt ansvar och komma hem. Drottning Dido förmanar sin älskare Aeneas att inte lämna henne och Karthago. Prinsessan Ariadne, som med sitt nystan räddat Theseus ur labyrinten mot löfte om att få gifta sig med honom, uttrycker sin förtvivlan när han dumpar henne på en öde ö. Sammanlagt möter läsaren femton kvinnor som alla beklagar sin olyckliga situation, på ett eller annat sätt orsakad av den älskades försummelse. Kvinnornas försök att påverka mottagarna är lönlösa. De får aldrig några svar. Femton tröttsamma klagosånger på samma tema, har man sagt. Oavsett om de återkommande lamentationerna gör dikterna dåliga eller ej är de ett medvetet val från författarens sida, ett stildrag som han har bestämt sig för att behålla.För det finns en röd tråd i Ovidius författarskap som handlar om att inte få gehör. I ungdomsverket Amores förekommer ett vanligt motiv för antik erotisk diktning, det...