Östern bakom ögonlocken

I "Östern" tar den polske författaren Andrzej Stasiuk transsibiriska hela vägen till Kina för att försöka förstå den kommunistiska människan och sitt förflutna. Och kanske få syn på framtiden. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Regimer må komma och gå, nu är det åter den konservativa nationalismen som styr i Polen genom "Lag och rättvisa" och innan dess var Polen ett mer marknadsliberalt land som strävade västerut. Landet har delats på mitten, de som klarade omställningen till kapitalismen och de som blev efter, storstädernas utbildade medelklass kontra landsbygdens djupa katolicism och de gamla industriregionernas arbetslöshet. Men vart tog den gamla hatade kommunismen egentligen vägen i allt detta?  Östern heter den polske författaren Andrzej Stasiuks nya essäbok i översättning av Tomas Håkanson. Och man skulle kunna tillägga, har inte alla hans böcker hetat så? Nästan varenda avfolkad by i Rumänien, Ungern, Moldavien, Polen, ofta de i gränstrakterna med namn på flera språk har han passerat, stannat till i, sökt bevara i minnet. Hans succéroman Taksim handlar om några filosofiska smugglare på loppmarknaderna på dessa globaliseringens bakgårdar där kommunismens rekvisita reas ut tillsammans med kapitalismens allra billigaste skräp som är sönder från början. Men den här gången, i Östern, med ett smutsgult disigt hedlandskap på omslaget där byn omärkligt övergår i halvfärdiga skyskrapor, beger han sig hela vägen över det vidsträckta Sibirien och Mongoliets tysta stäpper till det Kina som numera tillverkar de varor som konsumtionssamhällets drömmar är byggda av och som påminner honom om barndomens förbjudna krimskramsmarknader i Polen på 60-talet. För tiden hos Stasiuk är cirkulär och en resa rakt in i den postkommunistiska tomheten där kapitalismens bråte sväller utan motstånd är samtidigt en resa tillbaka, det är som om framtiden bara innehöll mer och mer förflutet. Östern är inte något så enkelt som nostalgi. Det är också en massgrav hela vägen bort till Sibirien. Till och med hans gamla mamma som lyssnar på katolsk radio hela dagarna och är rädd för alla säger: res till väst, pojk. Men det är omöjligt. "När jag en gång hade att välja mellan Paris och Chisinau åkte jag till Chisanau", skriver han. Vad är det då han letar efter på tvärs mot allt? Den tvångsmässiga resan österut som han gör i alla sina böcker är alltid en resa både bakåt och neråt. Till uppväxten på den fattiga sidan av Warszawa, öster om floden i arbetarkvarteren i Praga, där hans föräldrar som så många av landsbygdens människor maldes ner i fabrikerna efter andra världskriget, han kallar dem "revolutionens förrådda folk".  Men också till barndomens leriga byar, farmors numera igenväxta äppelträdgård som låg bara tre mil från Treblinka, för Östern är inte något så enkelt som nostalgi. Det är också en massgrav hela vägen bort till Sibirien. Varför reser jag? undrar så Stasiuk när han uslas i ett dragit tält på någon stäpp tusen mil hemifrån. Han vet inte. En klåda, en rastlöshet utan svar men det är som om hela Sibirien är hans Madeleinekaka, det ser ut och luktar och står stilla på samma sätt som i sextiotalets Polen, då han trodde att allt öster om Warszawa bara var byar: allt är bara så mycket större utmed Transsibiriska, tio mil och sen ett hus. "Djingis khan, Timur Lenk, Peter den store, Hitler, Stalin, kapitalismen och globalismen kommer farande som meteologiska fenomen." Han vill förstå den kommunistiska människans fosterland som kastat sin skugga över hela hans liv, och han rör sig mot de bebodda ländernas utkant. Längre bort finns bara geografi. På spaning efter den tid han trodde att han föraktade. Gummorna i Morghab säger: "det var bättre förr men det är inte så illa nu heller för det är i alla fall inte krig." De är ju likadana som Stasiuks mormor och farmor. Han flyger bakåt i tiden för att hitta det som gick honom förbi. Som om han var skyldig...