Ön – både paradis och helvete

Många är nog nesofiler ö-älskare men genom historien har ön varit allt från orört paradis, överbefolkat charterresmål till kolonial förvisningsort. Och flitigt förekommande i litteraturen. När livet känns stressigt och komplicerat och världsläget förmörkas, då drömmer vi oss gärna bort till en plats där det råder lugn, enkelhet och harmoni. Det paradis vi drömmer om finns förstås inte på riktigt, men om det skulle finnas är det nog beläget på en ö. För utan att veta om det, är de flesta av oss nesofiler, ö-älskare. Det märks inte minst när det gäller val av semesterdestination, där öar sedan länge har en alldeles särskild dragningskraft. Svenskarnas allra första charterresmål sommaren 1955 var ju Mallorca, som fortfarande ligger på turisternas tio-i-topp-topplista, tillsammans med Kanarieöarna och flera grekiska öar. Och det märks i litteraturhistorien, där ön spelat en nyckelroll i allt från "Odysséen" och "Robinson Kruse" till "Flugornas herre" och Alex Garlands bästsäljande "The Beach", där ett gäng ryggsäcksresenärer i Thailand försöker skapa sitt eget idealsamhälle på en ö. Det misslyckas förstås, eftersom inte ens den ljuvliga upplevelsen av en perfekt tropisk strand kan stoppa egoism, avundsjuka och maktbegär. Kanske bättre att låta drömmen om det ideala ö-samhället förbli just en dröm, som i den tyska succéboken "Atlas över avlägsna öar" som kom för några år sedan, där den före detta DDR-medborgaren Judith Schalansky drömmer om 50 öar som hon på grund av diktaturens reserestriktioner inte kunde besöka och som hon nu, när hon kan resa, nöjer sig att fantisera om. För vem vill bli besviken av den krassa verklighet när man istället kan fortsätta drömma? Men vad är det egentligen med öar som triggar igång våra drömmar? Brittiska författaren Lawrence Durrell kanske har svaret. I unga år bodde han på grekiska ön Korfu med sin mamma och tre yngre syskon och senare i livet återvände han till Medelhavets öar för att skriva flera hyllade ö-böcker. Han menade att blotta vetskapen om att man befinner sig i en yttepytteliten värld omgiven av ett nästan oändligt hav fyller en med en obeskrivlig berusning. Den där berusningen har jag känt själv många gånger. Den är nog förklaringen till att jag år efter år återvänder till den grekiska ön Naxos utan att ens överväga fastlandsalternativen. Nu är ju förvisso all landmassa på jorden omgiven av hav, men ö-magin försvinner helt när den blir för stor och svåröverskådlig, som Borneo eller Australien. Men vad det är för sorts gift som gör mig ö-berusad har jag aldrig riktigt förstått. Inte förrän nu. Sedan jag läst "Öar och öighet" av Owe Ronström har jag börjat förstå mig själv och alla andra nesofiler, eller islomaniacs, som Lawrence Durrell kallade oss. I terapeutisk ton förklarar Ronström, som är professor i etnologi på Uppsala universitets filial på Gotland, vad det är som skapat mitt öbegär. Ett begär som han också drabbats av som heltids-öbo. Han menar att öarnas magiska dragningskraft ytterst handlar om människans längtan i en kaotisk värld efter platser som känns avgränsbara, överblickbara, begripliga och trygga. Och att det är en längtan som kan spåras tillbaka till antiken. Grekerna i allmänhet och Platon i synnerhet såg öar som idealiska platser för att anlägga nya städer, både i verkligheten och i fantasin. Platons eget litterära påhitt Atlantis var ju sinnebilden av den perfekta ön där människan levde i paradisisk harmoni. Samtidigt var öborna förblindade av hybris. Efter att de misslyckades med att erövra Aten sjönk deras ö till havets botten på bara en dag och en natt, vilket förstås var en politisk allegori om hur det kan gå när man greppar efter för mycket och överskrider naturens lagar. En varning som är mer relevant än någonsin i klimatuppvärmningens tidevarv. För ytterst är ju hela jorden en ö i universum och riskerar att gå samma öde till mötes som Atlantis om vi tanklöst ångar på. Kanske var den tidiga kolonialismen, som Owe Ronström föreslår,..