Om den svåra och enkla konsten att ge varandra full uppmärksamhet

Sju minuter måste man lära sig att vänta för att se om det kommer att hända något intressant. Sen får man ta fram sin mobil kan man lära i Sherry Turkles nya bok "Tillbaka till samtalet"

Den amerikanska psykologen och sociologen Sherry Turkle har i mer än trettio år studerat hur vi handskas med den digitala tekniken men också hur den handskas med oss. Om och hur den förändrar vårt beteende och hur vi förhåller oss till varandra. Hon sitter inte för sig själv på en akademisk institution och skapar sig en teori om världen utan frågar, frågar, frågar sig fram. I början då hon intervjuade ungdomar om deras dataspelande och de karaktärer de skapade i spelen, det som hon redovisade i boken Leva online var hon mycket entusiastisk över de möjligheter att utforska sin personlighet som denna då nya teknik möjliggjorde. Med tiden har hon blivit alltmer pessimistisk. Den förra boken, Alone together, Ensamma tillsammans handlade om människans relation till de robotar som ska hålla oss sällskap i framtiden. Som i Japan där äldre kan få en robotsäl som är programmerad till ögonkontakt. Hur kan vi nöja oss med så lite? undrar Turkle. Föräldrar som inte släpper greppet om mobilen ens under måltiderna, kvällar där alla sitter i varsitt rum och kollar på varsin skärm. Och nu har hon alltså skrivit 442 sidor till, om Tillbaka till samtalet.  Ja, det är väl vad den handlar om. Börja prata. Du törs. Om ironin i att vi strävar efter att kunna samtala med robotar samtidigt som vi undviker att behöva samtala med varandra. Sherry Turkle intervjuar tonåringar, föräldrar, par, lärare, elever och besöker arbetsplatser. Hon citerar författaren Thoreau som tillbringade två år i skogen och skrev i sin essäbok Walden: Det fanns tre stolar i mitt hus, en för ensamhet, två för vänskap, tre för sällskap. Och det är också i de stolarna Turkle delar upp sin bok om vår flykt från samtalet. När Turkle talar om samtal menar hon inte det pliktskyldiga kallpratet utan det förutsättningslösa och spontana, som främjar idéskapande och där vi vågar visa oss sårbara. De samtalen kräver tid, och att man lägger ifrån sig mobilen. Vi har gått in i en ny sorts Tyst vår, menar hon, och anspelar på Rachel Carsons rapportbok om att tekniken utgjorde ett hot mot miljön, nu kan det vara tekniken som utgör ett hot mot empatin. Lärare säger till henne att tolvåringarna är som åttaåringar, allt för länge övade framför datorerna där det är lätt att få en illusion av vänskap utan de krav som följer på närhet. Riktiga människor kräver, skriver Turkle, att man reagerar på deras känslor. Vi har blivit allt sämre på att föra ett samtal. Se folk i ögonen, vara uppmärksam på andras behov. Viktigt att understryka är att hon inte menar att vi ska sluta att använda mobiler och datorer, bara vara mer uppmärksam på den roll de spelar i våra liv. Ett exempel är de studenter som deltog i en undersökning där de inte fick använda sina mobiler i femton minuter redan efter sex minuter började ge sig själva lätta elchocker för att de hade tråkigt. Jag minns att poeten Kristina Lugn för tjugofem år skrev i en krönika att man skulle lära sitt barn att ha tråkigt för annars kommer barnet aldrig att komma på något eget, och det rådet har jag utan större framgång försökt uppfostra efter, och Sherry Turkle är inne på samma linje. Om vi inte kan vara för oss själva ibland kommer vi att känna oss ännu ensammare - hur uppkopplade vi än är. Hur gör man då rent handfast för att sluta flacka med uppmärksamheten under familjemiddagar och lära sig att göra slut på sms inte är ok i en tid då det blir allt svårare att få någon annans fulla uppmärksamhet? Några som tröttnat har uppfunnit ett spel som heter mobiltornet. Alla på middagen lägger sina mobiler i en hög, och den första som rör vid en telefon som ringer får betala hela notan. Mamma säger till sonen: om du ska ställa in middagen hos mormor så räcker det inte att skicka ett meddelande, du får ringa henne och berätta att du inte kan komma. Att...