Olle Hedbergs långa längtan efter döden

Olle Hedberg debuterade 1930, skrev ett 40-tal romaner och valdes in i Svenska Akademien. Men själv drömde han om något annat, berättar Elisabeth Lindfors i denna essä. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den 20 september 1974 hittas Olle Hedberg död i sitt hem. Alltsedan ungdomen drömmer han om döden som befriare men blir 75 år gammal innan han tar sitt liv. Vad har hindrat honom? 1962 skriver Hedberg i den självbiografiska ”Mitt liv var en dröm”: ”Jag blev mycket tidigt övertygad om att Gud finns. Där förelåg ingen tvekan. Jag visste det.    Gud finns. Att dö är att få komma till Gud. Hos Gud är det bättre än på jorden. Vad är det? Jo, det är att människan måste längta och trängta efter att få dö. Ju    förr dess hellre. Man kan inte anmärka på logiken i detta resonemang.” Hedberg är en produktiv författare, hela fyrtiosex romaner hinner han skriva och på nästan samma tema, det lilla och borgerliga livet som han skyr. Skriver han för att överleva i sitt eget fängelse? Redan i debutboken, ”Rymmare och fasttagare” (1930), visar han sin tematik, som kan påminna om Lars Noréns tidiga pjäser, men utan de slagfärdiga replikerna. Den unge huvudpersonen Niklas Lissman är en stum men observant iakttagare. I början av romanen dukas upp till en middagsbjudning hemma hos familjen och iakttagelseförmågan, när Niklas i tysthet dissekerar vad som gömmer sig bakom gästernas konversation, är fenomenal. Efter middagen funderar han: ”Vilken löjlig tanke, att jag skulle arbeta och anstränga mig, konkurrera, knuffas och skuffas, visa ambition – för att till sist få bli som en av er. Skryta och skrävla, tala om var man har varit, pråla med sin bildning, med sitt inflytande, med sina pengar, grina upp sig och göra sig till. – Det stockade sig i halsen på honom, han kunde inte ens för sig själv artikulera, vad det var, som ingav honom denna ovilja. Han ville inte vara med, han ville göra någonting annat, bli någonting annat.” Den unge Lissman, som vantrivs i skolan och i sitt hem där en styvmor härjar, rymmer, bokstavligen, till skogs. Under tiden som avfälling rannsakar han sig själv. Och han är mycket bestämd med löftet: Att han aldrig ska gifta sig. I en scen sitter han i diket med en pistol och undrar om det inte är bättre att skjuta sig än att återgå till civilisationen. Han ifrågasätter sina egna motiv och handlingar och genomgår, på så sätt, ett slags reningsbad. Så småningom återvänder Lissman till det trygga livet i Stockholm, tas om hand av en bekant till familjen Lissman samt senare, som vuxen man, försörjer och fostrar sina båda halvbröder. Liksom Hedberg tar Lissman ansvar för de sina och i författarens fall innebär det att han kommer allt längre ifrån sin dröm om döden som en befriare. På tjugotalet när Olle blir gift (hans uttryck) med Ruth Collin (han kallar henne Chloë) som han träffar under studietiden på Stockholms Högskola flyr paret Stockholms litterära kretsar och bosätter sig på en liten gård i Verveln i Östergötland. Förhållandet mellan dem kan inte beskrivas på annat sätt än som symbiotiskt och rent märkligt är det att han som föraktar det lilla livet väljer att leva i den minsta av världar, i det närmaste isolerad från omvärlden tillsammans med sin kvinna. Föraktet för kretsarna i Stockholm hindrar inte paret Hedberg från att utnyttja sina kontakter i den litterära världen. Olle har skrivit en historisk roman som visserligen refuseras av självaste Fredrik Böök men ändå får ett gott...