Nu är jag den sista som minns den där söndagen

Måste man sluta samla på sig minnen för att få tag i de gamla? Kulturradions Katarina Wikars om minnesborrande och privatarkeologi. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.  ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publiceras 2016.Kanske minns vi i varje stund precis så mycket vi tål, skriver Birgitta Lillpers i första dikten i Anteckningar om hö. Ju äldre jag blir desto mer tid går åt till att återkalla. Kanske är det en sorts - på spaning efter den tid som flytt - även om inte i lika extrem form som för Marcel Proust som astmatisk bäddade ner sig i ett mörkt rum för att minnesborra sig tillbaka till sin barndom, lät andra halvan av livet gå åt till att försöka få fatt i den första delen. Fullt ut krävs det att sluta samla på sig minnen så att inte nya kommer och stör de gamla. För då kommer man aldrig ikapp.För tio år sedan när en ungdomskärlek dog alldeles för tidigt tänkte jag: att nu är jag den enda som minns det här, katastrofresan till New York och kackerlackshotellet, den minimala lägenheten på Dalagatan där han knäckte vinylskivsamlingen över knät en vinternatt 1988. Nu var jag den enda kvar som mindes just det där, och för första gången kändes det nödvändigt att sätta sig ner och i en blandning av systematik och spontanitet försöka få tag i flikar av nästan bortglömda händelser blandade med anekdoter, det blev 20 sidor osorterade minnen. Att bara ha. Till slut var det som om han hade dött bara för att jag skulle kunna konservera honom i minnet, för alltid 27.Finns där en metod för att fiska upp minnena mellan minnena? Den finlandssvenske författaren Henry Parland ägnade sig åt just detta i sin modernistiska fragmentroman Sönder som kom ut sent tjugotal, där den unge Henrys kärlek Amy just har dött. En trasig kärlekshistoria framkallas i mörkrummet, en serie tillfälligheter som inte gick att inordna i något som helst sammanhang, ett töcken med vissa uppflammande blixtljussituationer där de aldrig kunde leva upp till de i huvudet konstruerade bilderna av varann. Henry Parland ägnar sig åt att framkalla, försöker på olika sätt få tag i just minnena mellan minnena. Om jag nu inte minns fel. Det behöver inte bli litteratur av sådana övningar men intressant är att det vid ett osorterat associativt nedskrivande redan vid nästa genomläsning går att associera vidare utifrån de skärvor man förra gången fick tag på.Min gamla väninna Arijana delade en gång upp människor i dem man byter minnen med och de man delar minnen med. Med nya bekantskaper kan man byta minnen, briljera med erfarenheter och resmål men vid en viss punkt i livet infinner sig konversationsmättnaden, att inte orka höra mer om andras semestrar och psykologer, att inte orka packa upp väskorna en gång till och berätta sin barndom för en ny människa. Det är nog därför många medelålders drömmer om att återförenas med en ungdomskärlek, som redan hört allt det där, och när ens föräldrar är döda är det dessutom remarkabelt att träffa någon som minns dem, och som kommer ihåg helt andra saker än man själv gör. Dessutom ser man genom rynkorna och under dubbelhakorna ansiktet på den där unga människan man kände en gång, det finns ju kvar där bakom.Tillsammans lägger jag och en barndomsväninna allt oftare ett sorts memory, kommer du ihåg när vi fick lift med KSMB till Mora, när vi plankade in i Borlängeparken och fastnade i taggtråden? Tillsammans minns vi faktiskt dubbelt så mycket, och det är redan trösterikt att där finns någon som kan fylla i de luckor som bara kommer att bli allt större.Den argentinske författaren Borges...