Naturvetenskapen och den religiösa tron på världens begriplighet

Finns det en tro som förenar naturvetenskapen med religionen? Helena Granström reflekterar över religiös ateism och tron bakom varje sökande. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet. Gud sade: Ljus, bli till! Och ljuset blev till. Gud såg att ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret. Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den första dagen. Nä, säger ateisten. Så var det inte alls. Faktum är att allting tog sin början i en singularitet för 13,8 miljarder år sedan; strax efter sin födelse utgjordes universum av ett extremt tätt och varmt område, som expanderade ofantligt snabbt, och därigenom gav upphov till det vi idag känner som tid och rum. Givet att man läser dem båda bokstavligt, är det uppenbart att det finns en konflikt mellan naturvetenskapens och kristendomens skapelseberättelser. Låt vara att berättelsen om kosmos födelse i en ursmäll, en Big Bang, har klart mytologiska kvalitéer, och faktiskt ursprungligen formulerades av en fysiker som också var katolsk präst faktum kvarstår att när det gäller sakförhållanden låter sig vetenskap och religion svårligen förenas. Universums uppkomst utgör, tillsammans med frågor om livets och människans ursprung, den kanske tydligaste konfliktytan mellan naturvetenskapen och framförallt de monoteistiska religionerna. Motsättningarna tycks också ha skärpts under senare år   delvis genom vad som kan tyckas vara ökade politiska och vetenskapliga anspråk från religiöst håll, men också genom den polemiska attityden hos inflytelserika ateister som Richard Dawkins. I ett sådant läge är en röst som Philip Claytons välgörande. I boken Religion och naturvetenskap, som utkom på svenska våren 2017, presenterar han potentiella konflikter mellan vetenskap och tro, och hur de skulle kunna lösas. Inför mötet med naturvetenskapens resultat står, menar Clayton, flera vägar öppna för religionen. En är förstås att avvisa vetenskapen, och försöka övervinna den på dess egen arena; på detta är den påstått vetenskapliga teorin om så kallad intelligent design ett tydligt exempel. En motsatt väg skulle vara att ödmjukt revidera sin tro utifrån forskningsläget; att bibehålla de delar som är förenliga med nya vetenskapliga rön, och att i övrigt välja en metaforisk tolkning av de religiösa myterna. Kanske kan skapandet av världen på sju dagar förstås som en grov kronologi? Kanske sker evolutionen precis som i Darwins teorier, men osynligt vägledd av en gudomlig hand? Men möjligen är sakfrågorna överhuvudtaget inte det mest väsentliga, tycks Clayton anse: När man klär av religionens dess vetenskapliga anspråk, finner man en kärna som är mer angelägen än dessa. Denna religionens märg är på intet sätt oförenlig med den moderna vetenskapens resultat, utan utgör ett komplement, som kan tillhandahålla redskap för att tänka kring de frågor som vetenskapen lämnar obesvarade. En liknande distinktion görs i vad som kom att bli filosofen Ronald Dworkins sista bok, utgiven på svenska år 2014, med titeln Religion utan Gud. Hur en religiös tradition framställer sakförhållanden eller historiska fakta saknar, menar Dworkin, relation till vilka normer och värderingar den förespråkar: Gud kan ha skapat världen på sju dagar eller inte, men detta har ingen bäring på huruvida man skall älska sin nästa såsom sig själv. Baserat på detta föreslår Dworkin en klart vidare definition av begreppet religion än den konventionella: Religion är övertygelsen om att det spelar roll hur en människa lever sitt liv, och att världen besitter skönhet och ett inneboende värde. Den konflikt Clayton hanterar är med Dworkins språkbruk, snarare än en motsättning mellan religion och vetenskap, en motsättning mellan teister och ateister; mellan dem som tror på...