När robotarna tar över

Med utvecklingen av konstgjorda intelligenser uppstår nya etiska dilemman. Journalisten Eva-Lotta Hulténs funderar över utvecklingen. Om robotarna tar över våra arbeten, vad ska vi då ta oss till? ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag har precis köpt min första robot. I sommar kommer den att glida fram i trädgården och klippa gräset. Många timmars tråkigt, bullrigt och illaluktande arbete kommer kunna ersättas med läsande i hängmattan eller besök på stranden.  Mitt förhållande till den här maskinen är helt oneurotiskt men i många andra sammanhang fyller ordet robot mig med obehag. Bilder av spindelliknande monster som tar över världen dyker upp på näthinnan. En produkt av science fiction, ja visst, men kanske också verklighet under detta århundrade.  Linda Johansson är lärare och forskare vid Försvarshögskolan och specialinriktad på filosofiska och etiska dilemman kopplade till autonoma robotar i krig. I den boken Äkta robotar beskriver hon utvecklingen och resonerar kring hur vi kan och bör förhålla oss till den.  Ordet robot kommer från "robota" som betyder slavgöra på tjeckiska. Det användes första gången i Karel apeks pjäs Rossums universalrobotar, från 1920. Sedan dess har det skrivits massvis av böcker och gjorts filmer om dem, men jag anar en uppåtgående trend. Svenska serien Äkta människor, om en vardag med hubotar, har sålts till länder över hela världen och inte mindre än tre filmer om människoliknande så kallade humanoider har gått upp på bio: Big Hero 6, Chappie och Ex Machina.  I disneyfilmen Big Hero 6, ger sig vårdroboten Baymax och hans ägare Hiro ut på jakt efter dem som mördade Hiros bror och Baymax skapare. Baymax är god och hjälpsam och refererar till alla människor som "patienten". Ända tills Hiro bestämmer sig för att göra om Baymax till en mördarmaskin och ersätter hans vårdprogrammering med en stridsprogrammering.  Nu är detta en barnfilm, så självklart blir Baymax god igen, men Big Hero 6 ger, precis som de båda andra filmerna, ändå en inblick i både hur gränsen mellan teknik och varelse med medvetande kan vara på väg att lösas upp, och hur riskfyllt det kan vara att förlita sig på intelligenta robotar.  Mycket av den tekniska utvecklingen av artificiell intelligens drivs fram av den mänskliga strävan att döda. Linda Johansson ställer den högst relevanta frågan: vem har ansvaret när roboten gör fel? Den som konstruerade den, den som senast mixtrade med programmeringen eller den som sände i väg den på uppdraget? Och om vi så småningom ser robotar som konstruerats och instruerats av andra robotar, var ligger ansvaret då?  Frågan om deras medverkan i krig är också av teknisk art. Hur hanterar vi risken för att motståndarsidan hackar robotarna så att de byter sida? Ju mer autonoma de blir, desto säkrare blir de för hackerattacker, men det gör dem också svårare att kontrollera av människor över huvud taget.  Obemannade drönare som själva fattar beslut om att döda låter kanske intuitivt som ett skräckscenario men robotar kan vara bättre än människor på att följa krigets lagar och uppföra sig på ett sätt som vi skulle beteckna som etiskt, menar Linda Johansson. Vi människor är känslosamma, blir aggressiva av rädsla, gör felbedömningar när vi är stressade och kan drabbas av hämndbegär. Vi tappar lätt all vår empati och moral. Men ansvarsfulla robotar kräver förstås ansvarsfulla programmerare  Läsningen av den här boken har knappast bidragit till att göra ordet robot mindre oroande för mig. Inte bara för att Johansson bekräftar att de i framtiden kan komma att börja konstruera sig själva och konkurrera ut människor, utan också på grund av oklarheterna kring vad det kommer göra med människors behov av varandra i en mer nära framtid.  Vi ser de intelligenta maskinernas frammarsch på många områden. Senila människor kan komma att tas omhand av vårdhumanoider som likt Baymax har oändligt tålamod och möjlighet...