När filmen överskuggar verkligheten

Spelfilmer präglar vår bild av historien. Inte minst den tyska historien, där Förintelsen och DDR-tiden fått missvisande inflytelserika gestaltningar. Margareta Flygt funderar över deras betydelse. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Året var 1987. Jag var hemma hos en vän i München. Han satt i köket och pluggade, jag låg och läste i vardagsrummet. Det var knäpptyst. Plötsligt kastade sig någon formligen mot ytterdörren och bankade: Hallo! Aufmachen! Min första tanke var: Gestapo. Nu hämtar de mig! Men det var den alkoholiserade grannen som hade ett delirium tremens-anfall. Att bli hämtad av Gestapo var en fullkomligt rimlig koppling för min hjärna, jag som är född långt efter kriget. Visst hade jag hört familjeberättelser, men än mer hade filmsekvenser lagrat sig i mitt episodiska minne och gjort dem till mina, och som fick mig att reagera som jag gjorde. Filmer som är regisserade av personer som inte heller har egna minnen av det skildrade. Antagligen var det just den kritiserade förenklingen, det emotionella tilltalet, som möjliggjorde att generationerna började tala med varandra. 1994 hade Steven Spielbergs långfilm Schindlers list premiär i Tyskland. Femton år tidigare, 1979, sändes Holocaust, den amerikanska tv-serien om den assimilerade judiska familjen Weiss i Berlin under nazismen. När Förintelsen, som den hette på svenska, skulle visas föregicks det av utdragna kontroverser i tv-husen och serien utlöste en folkstorm. Det finns 54 pärmar med protestbrev: några kritiserade tv-serien för att vara en kitschig amerikansk såpopera som trivialiserade historien, andra uttryckte rasistiska och förintelseförnekande åsikter. En högerradikal grupp gick så långt att de sprängde sändningsmaster och på så vis hindrade 100 000 hushåll från att se serien. Vänstern i sin tur ifrågasatte Holocaust för sitt sionistiska budskap, de ansåg att göra underhållningsfilm om massförintelsen var omoraliskt. En av dem som kritiserade filmen hårdast var den franske filosofen och filmskaparen Claude Lanzmann. I sitt dokumentärfilmsprojekt Shoa vände han sig mot all fiktionalisering av Förintelsen. Om han hade hittat filmer från gaskamrarna, hade han förstört dem, sa han, eftersom bilder förstör föreställningsförmågan. Bilder kan få oss att tro att vi vet vad som skett och de ger oss en begränsande föreställning om något som inte nödvändigtvis återspeglar det som var. Men Holocausts påverkan blev enorm: för första gången kom en berättelse in i de tyska vardagsrummen som gjorde det möjligt för de unga att fråga de äldre vad de egentligen gjort under kriget. Antagligen var det just den kritiserade förenklingen, det emotionella tilltalet, som möjliggjorde att generationerna började tala med varandra. Det var också först då ordet Holocaust blev en del av tyska språket dittills fanns det fortfarande västtyskar som kallade Förintelsen, Endlösung, den slutgiltiga lösningen nazisternas ord på Förintelsen. Men detta gällde Västtyskland. Östtyskar kunde bara se serien ifall de såg västtysk tv, vilket var olagligt. I DDR såg man sig själv som ett offer för nazismen. Förintelsen behandlades sällan, om alls. Det fanns knappt någon så kallad Vergangenheitsbewältigung, någon bearbetning av nazismen. Det är en av förklaringarna till högerpopulismens framgångar i forna DDR idag. Men om de i DDR inte visste, eller ville tala om, Förintelsen, så var livet i öst västtyskarnas blinda fläck. När jag åkte dit kunde jag inte tolka det jag såg. Jag visste inte vilka förhållningsregler som fanns, jag hade inga raster av filmupplevelser att betrakta verkligheten genom. Jag hade bara sett den DDR-producerade kärleksfilmen Die Legende von Paul und Paula och den hjälpte knappast. Jag hade inte sett filmer som förklarade landet för mig som en förenklad hollywoodproduktion kunde göra, som snabbt delar in världen i igenkännbara onda och goda. Nej, en sådan film kom inte förrän...