Myten om tävlingsidrottens nödvändighet

Den agonala principen strävan att vara bäst och överglänsa andra i särskilt fysiska aktiviteter tycks vara ett undantag i historien. Det är hög tid att debattera idrotten, enligt Eva-Lotta Hultén. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. På film gestaltas idrottspojken och idrottsmannen gärna som enkelspårig och icke-intellektuell; en fotsoldat i idrottens tjänst. Hur vanlig är han i verkligheten? Jag hittar något som liknar ett levande exemplar av karikatyren i skidåkaren Petter Northugs självbiografi Min historia. Han beskriver att tävla som det i stort sett enda han ville redan som barn. Som nioåring fick han dåligt samvete av att kasta bort tid på lektioner och smet därför ut från dem för att göra situps. Den första förälskelsen skrämde honom. Om han skulle bli världsmästare kunde han ju inte, som han formulerar det: bli allt för förtjust i livet. Fadern och farfadern hejade på. Farfaderns sista ord till sonsonen på sin dödsbädd löd Visa dem ryggen, pojken min. Pengar var alltså redan från början en motor i den moderna idrottens framväxt. Det finns tecken på att människor idrottat i åtminstone 5000 år. I gamla skrifter nämns exempelvis brottning, löpning och rodd. Men först i det antika Grekland kan man mer säkert säga att det handlade om tävlande med fokus på individuella prestationer och att vinna över andra. På forskarspråk kallas det "den agonala principen". Historiskt tycks organiserat tävlande enligt den agonala principen ha varit en marginell företeelse; däremot tycks människor ha lekt organiserade lekar och ibland utmanat varandra mer informellt. En sorts tidig fotboll uppstod till exempel både i Kina många århundranden före vår tideräkning och under europeisk medeltid. Under renässansen, med insikten att fysisk aktivitet var bra för hälsan, var det framför allt lekar och olika sorters gymnastik som lyftes fram, även om det också förekom tävlingar på blodigt allvar. Stor spridning i Europa fick den tyska turngymnastiken som tog avstånd från prestationstänkande och när Sveriges första idrottsförening, Upsala Simsällskap, bildades 1796 fanns inga tävlingsinslag. Det var i England som den moderna tävlingsidrotten föddes. Idrottsforskaren Jan Lindroth beskriver det i sin bok Idrott under 5000 år delvis som en konsekvens av att det fanns ett utvecklat intresse för vadslagning, vilket drev fram krav på fasta regler och mätbara resultat. Pengar var alltså redan från början en motor i den moderna idrottens framväxt. Jan Lindroth kallar utvecklingen för en sportifieringsprocess som efterhand spred sig över världen, först inom det engelska imperiet. Det gick till en början ganska sakta och internationella tävlingar var ovanliga före OS i Aten 1896. Petter Northugs främsta drivkrafter för sina skidbragder verkar av hans bok att döma ha varit fokuserat hat och aggression. På det viset är han ett tydligt barn av idrottens historiska koppling till militär träning och aktiva uppövande av vi- och domtänkande. I den upptrappning av nationalistiska känslor som pågick i Europa kring förra sekelskiftet blev internationella landskamper i olika sporter en ingrediens. Unga män skulle förberedas för krig. Dessutom skulle socialismen motarbetas genom att nationer, inte klasser kämpade emot varandra under ordnade former. I Sverige var det till en början högerkrafter som omhuldade idrotten medan arbetarrörelsen var negativ; mer negativ ju längre vänsterut man kom. Under 20-talet var debatten häftig och kritikerna vände sig emot konkurrenstänkandet och menade att idrotten drog ungdomen bort från mer meningsfulla aktiviteter. Det är argument som känns mycket främmande idag, när samhället ger stora bidrag och många föräldrar bygger upp hela sin fritid kring sina barns deltagande i organiserad idrott. 1931 blandade sig författaren Ivar Lo-Johansson i debatten med sin skrift Jag tvivlar på idrotten. I den för ett fiktivt författarjag samtal med...