Myten om människans överlägsenhet

Vi tycks ha lättare att se känslor och intelligent beteende hos maskiner än hos djur och natur omkring oss. Helena Granström granskar myten om människans särställning.

Ju bättre vi lär oss förstå vår icke-mänskliga omgivnings språk, desto tydligare blir det att den verkligen talar. Naturvetenskaplig forskning har under senare år avslöjat fascinerande fakta om växters subtila kommunikation, insekters intrikata samspel och däggdjurs mångfacetterade beteenden och inre liv. Man kunde tro att sådana fynd skulle leda till en ökad ödmjukhet, lyhördhet och respekt gentemot omgivningen. Istället tycks de nästan undantagslöst följas av en fråga som kanske måste ses som kännetecknande för hela vår kultur: På vilket sätt kan vi använda dessa upptäckter i våra egna syften? För att parafrasera en amerikansk president frågar vi inte vad vi kan göra för världen: Vi frågar vad världen kan göra för oss. Detta tycks också vara det perspektiv vi intar när vi granskar de destruktiva återverkningarna av våra egna handlingar. Inför risken att den av människan förstärkta växthuseffekten leder till att samtliga skaldjur dör ut, eftersom deras skalbildning inte fungerar i de uppvärmda havens surare miljö, bekymrar vi oss för konsekvenserna för det kommersiella fisket, och för vår egen levnadsstandard: Hur ska vi nu kunna äta moules marinières? Det som i första hand tycks bekymra oss med att vårt sätt att leva orsakar planetens död, är att en döende planet inte längre kommer att kunna upprätthålla vårt sätt att leva. En kulturs verkliga auktoriteter, skriver författaren och aktivisten Derrick Jensen i sin senaste bok, är dess underförstådda och därför aldrig ifrågasatta antaganden. Ett centralt sådant är föreställningen om människans särställning och överlägsenhet bland levande varelser, och hennes oomtvistliga rätt att förfoga över sin icke-mänskliga omgivning som hon behagar myten om mänsklig överhöghet, The myth of human supremacy, som Jensen formulerar det i bokens titel. Antagandet att människan är intellektuellt och emotionellt unik visar sig dock vila på bräcklig grund. Jensen visar hur många av de iakttagelser som ofta framhålls som belägg för människans särart snarast har karaktären av cirkelresonemang. Människan är den enda som är intelligent, eftersom det är på detta sätt vi har valt att definiera intelligens; eftersom tänkande är vad den mänskliga hjärnan gör, är det enbart den mänskliga hjärnan som har förmågan att tänka. Människor är de enda som kan uppleva mening och hysa komplexa känslor eftersom... ja, det är helt enkelt så vi bestämt oss för att det måste vara. Förmänskligande är ett begrepp tydligt präglat av detta sätt att resonera: Tycker vi oss bevittna lidande, glädje, klokskap eller kreativitet hos en icke-mänsklig varelse har vi per definition förmänskligat den, eftersom vi på förhand slagit fast att dessa förmågor är unikt mänskliga. Så begränsad är vår syn på intelligens att vi, i sökandet efter intelligent liv i rymden, spanar efter elektromagnetisk strålning, syntetiska luftföroreningar och saknade mineraler som kan antyda gruvbrytning, alltså just sådana biprodukter som vår mänskliga civilisation för närvarande producerar; uppenbarligen anser vi, noterar Jensen, förstörelse av det egna livsrummet vara ett framträdande uttryck för intelligens. I den kulturella berättelsen är icke-mänsklig kommunikation med andra ord inte verklig kommunikation, ett icke-mänskligt empatiskt beteende aldrig uttryck för verklig empati. När träd signalerar sitt hjälpbehov till insekter som kommer till deras undsättning, när grässtrån med såväl ljud som dofter varnar varandra för angripare och när örter uppvisar tecken på minne och inlärning, säger vi att detta sker helt mekaniskt. Bara elektriska och kemiska impulser, säger vi som om detta inte gällde även det mest förfinade mänskliga beteende. Det är helt förprogrammerat, säger vi, när möss och grisar sjunger för varandra, när fiskar använder redskap och när delfinmammor förblir...