Myten om evighetsmaskinen snurrar fortfarande

Evighetsmaskinen är en seglivad tanke i den mänskliga kulturen. Men överförd till fel sammanhang kan den få digra konsekvenser. Dan Jönsson reflekterar över oändlighet i en värld med ändliga resurser. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I Ivar Lo-Johanssons självbiografiska roman ”Stockholmaren” är den unge författaren under en period sysselsatt med att passa en evighetsmaskin. Han är nyinflyttad till huvudstaden och har fått jobb på en patentbyrå på Östermalm som nästan dagligen hemsöks av excentriker med ritningar på ett perpetuum mobile. Byråns innehavare, Grottius, bemöter dem alla med samma ohöljda förakt och ber dem återkomma med, som han säger, ”en arbetande modell”. Tills en dag när en av dem faktiskt gör det. Maskinen, en tickande härvel av trådar, hjul och stänger, blir stående på en koffert i tamburen där författaren då och då går förbi och ger den en liten knuff för att den ska hålla sig igång. Han tycker synd om den. Och mer än så: som aspirerande diktare känner han sig besläktad med dess upphovsman och det föresvävar honom att, som han i ett känsligt ögonblick säger till Grottius, ”den dag människorna har slutat försöka uppfinna evighetsmaskinen är det slut med människorna.” Grottius avskedar honom med orden: ”Vore det inte skäl i att ni skaffade er ett arbete där ni inte behövde använda hjärnan?” Bara några dagar senare – närmare bestämt den 1 januari 1921, och det är faktiskt sant – beviljar Kungliga Patentverket med patent nr 50313 det första svenska patentet på ett perpetuum mobile. Sedan det fantastiska patent nr 50313 kan det verka som om evighetsmaskinerna mer eller mindre har försvunnit från uppfinningarnas värld. Men att det betyder att ”det är slut med människorna” är inte så säkert. När jag var sådär tio-elva år, alltså i den åldern när man håller på och uppfinner saker, var jag själv helt övertygad om att jag hade kommit på lösningen till en fungerande modell. En fysiklektion hade vi fått lära oss om hävertprincipen och det slog mig då att om man intill en bassäng med ett vattenhjul fäste en sådan där hävert skulle ju vattenhjulet fås att drivas runt i all evinnerlighet. Häpp! Att ingen hade kommit på det förut? Med tiden har jag insett att min idé till evighetsmaskin hade en hel del gemensamt med den uppfinning från 1600-talet som kallas Zoncas hävert – men faktiskt också med den perpetuum mobile som svenskamerikanen John Ericsson försökte konstruera i början av 1800-talet, där vattnet istället leds tillbaka med hjälp av en pump som drivs runt av hjulet. (Ett obegripligt slöseri med energi, enligt min åsikt.) Jag har sedan dess också förstått att ingen av dessa manicker någonsin har kunnat fungera, helt enkelt eftersom de bryter mot naturlagarna, närmare bestämt mot termodynamikens första huvudsats. Alltså den som säger att ingen rörelse kan fortsätta utan att tillföras energi utifrån. Förr eller senare, troligen förr, måste vattnet i häverten sluta rinna, och hjulet stanna. Jag kom att tänka på min evighetsmaskin när coronapandemin våren 2020 nästan över en natt slog till och förlamade den globala ekonomin. Det var, som det hette, ”tvärstopp”. ”Hjulen” hade stannat. Jag såg för mig den droppande häverten, det sackande vattenhjulet: här hade vi uppenbarligen en maskin, den så kallade världsekonomin, som när allt är som det ska tickar på och skapar tillväxt mer eller mindre automatiskt. En maskin, som på så vis faktiskt kan verka alstra mer än den förbränner – när den fungerar alltså, vilket i så fall skulle göra den till det man brukar kalla en evighetsmaskin av andra ordningen, det vill säga en maskin som visserligen inte bryter mot termodynamikens första huvudsats, men mot den andra: den som säger att entropin ständigt ökar, med andra ord att – enkelt uttryckt – ett system i rörelse alltid förlorar energi...