Mystikern Don DeLillo värnar den stora hemligheten

Å ena sidan tomhet, å andra sidan oändlighet. Mystikens två poler leder till språkets yttersta gränser. Ingen romanförfattare förstår det bättre än Don DeLillo, menar Mattias Hagberg. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Mot slutet av Don DeLillos mästerliga roman ”White Noise” passerar några ord nästan obemärkt förbi: the clouds of unknowing – moln av ovetskap, i den svenska översättningen. Orden kastas fram i en konversation mellan romanens huvudpersoner, den desillusionerade universitetsläraren Jack Gladney och hans kollega och evige samtalspartner Murrey. De pratar, som alltid, om stort och smått, om livet och döden. Och de talar om Jacks yngsta son, Wilder, när Murrey plötsligt säger: ”Så lyckligt lottad han är. Ett moln av ovetskap, en allsmäktig liten person. Barnet är allt, den vuxne ingenting. Hela ens liv går ut på att reda ut den konflikten. Undra på att vi är förvirrade, skakade, förkrossade.”För den oinvigde fyller den där udda liknelsen mellan barnet och ett moln av ovetskap ingen särskild funktion. Den är bara en bild, en metafor. Men för den som känner Don DeLillos prosa och hans intresse för språkets mystiska dimensioner öppnar begreppet en avgrund.I sin mest ambitiösa roman ”Underworld” återkommer Don DeLillo till begreppet. Här har ”The clouds of unknowing” fått ge namn åt ett helt kapitel, centralt placerat mot romanens mittpunkt. Under en tillfällig otrohetsaffär under en konferens börjar romanens huvudperson, avfallsingenjören Nick Shay, plötsligt tala om sin katolska bakgrund och om en liten medeltida skrift han läst i sin ungdom. Skriften bär så klart titeln ”The Clouds of Unknowing” och har en autentisk förlaga, skriven på 1300-talet av en okänd engelsk munk.När Nick Shay väl börjat kan han inte sluta. Hotellrummet fylls av hans röst: ”… jag läste boken och började se Gud som en hemlighet, en lång oupplyst tunnel som fortsatte i all oändlighet. Det var mitt tafatta försök att begripa vår enfald inför Guds väldighet. [–-] Det är möjligt att vi kan känna Gud genom kärlek eller bön eller med hjälp av syner eller LSD, men vi kan inte känna honom med intellektet. Icke-vetandets moln säger oss detta. Och på så vis lärde jag mig respektera hemlighetens kraft.”Orden tillhör en romanfigur, men kunde vara Don DeLillos egna. I ett samtal med Jonathan Franzen i New York 2012 sa han rakt ut att han såg på sig själv som en mystiker, som en som lärt sig att respektera hemlighetens kraft.Kanske kan man tala om en mystikens poetik, om ett särskilt sätt att skriva och tänka litteratur som sätter språkets mystiska dimensioner i centrum. Don DeLillo är ett exempel. Alla hans romaner rör sig mot ett rike insvept i ett moln av icke-vetande. Men han är inte ensam. Listan på moderna romanförfattare och poeter som hämtar sin näring ur mystiken är lång.För att förstå denna poetik behöver man sjunka ner i tiden. Molnet och okunskapen är en bild som ofta hämtar sin näring ur en enda rad i Andra Moseboken: ”Och folket stod på avstånd medan Mose gick upp mot töcknet där Gud var.”Ur denna bild av töcknet har en hel mystisk teologi vuxit fram, en teologi som betonar det frånvarande och det absolut ovetbara. Så skriver till exempel den antika kristna mystikern som kallas Dionysios Areopagiten: ”Så kommer vi, när vi nu dyker in i detta töcken som övergår vårt förnuft, inte ens att finna brist på ord utan bara fullständigt tystnad och avsaknad av insikt.”Dionysios Areopagitens mystik tillhör den som brukar kallas negativ. Orden, själva språket, räcker inte till. Allt måste i stället uttryckas genom negationer – sann vetskap är icke-vetskap,..