Muserna visar att litteraturen är gemensam

De klassiska muserna har fallit. Ner i det mänskliga. Ner mot gatan och köket. Rebecka Kärde reflekterar över ett skifte som berättar om konstens förändrade roll i kulturen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Minnet är konstens moder. I alla fall om man ska tro den grekiske poeten Hesiodos. Enligt honom resulterade en nio dagar lång förbindelse mellan Zeus och minnets gudinna Mnemosyne i att den senare födde lika många döttrar. De fick namnen Kleio, Euterpe, Erato, Polyhymnia, Melpomene, Ourania, Therpsichore, Thaleia och Kalliope. Tillsammans kallas de för muserna. Från dessa nio systrar flödar den poetiska inspirationen, och den som vill dansa, dikta, sjunga eller ägna sig åt någon av de andra musiska konstarterna måste göra det med deras välsignelse.Hur får man kontakt med muserna? I Hesiodos fall kommer uppvaktningen oväntat. En dag, då han som vanligt vallar sina får på berget Helikon, dyker systrarna plötsligt upp från ingenstans. De börjar förolämpa den blivande poeten. Du lantliga fä, ropar de, i Ingvar Björkesons översättning – du som ”bara tänker på buken!” Sedan säger de att mycket av det de berättar i själva verket är lögn. Men när de så har lust, kan de också tala sanning. Hesiodos förses med en stav och en lagergren. Hans bröst fylls av en ”gudomlig röst för att sjunga om svunnen tid och kommande”. I ett slag är herden redo att dikta. Muserna har gjort honom till poet.Episoden återges i den episka lärodikten ”Theogonin”, som Hesiodos komponerade omkring år 700 före Kristus, och som därmed är den äldsta bevarade källan till myten om muserna. Frågan är vad som hänt med dem sedan dess. När man talar om systrarna idag är det ju oftast i en rätt så annorlunda bemärkelse. För det första uppträder de i singularis, som musan. För det andra är denna musa mänsklig. Kanske var hon gift med en berömd manlig 1900-talskonstnär, i vars bilder eller dikter hon återfinns, och som hon gav upp sitt eget konstnärskap för att vårda. Att vara någons musa – nej, det är för de flesta ingen lockande roll. Som den amerikanska poeten Louise Glück skriver i en dikt: ”Ingen vill vara musan. När allt kommer omkring, vill alla vara Orfeus”.Hur blev det så här? När förvandlades musan från generativ kraft till stum sköterska? Kanske kan man närma sig ett svar genom den franske konsthistorikern Georges Didi-Huberman. I boken ”Ninfa moderna” diskuterar han en besläktad figur, nymfen, och hur hon har gestaltats genom århundradena. Didi-Huberman utgår från det bildmaterial som i början av 1900-talet samlades ihop av den tyska kulturhistorikern Aby Warburg. Denne ägnade sina sista år i livet åt ett ofullbordat jätteprojekt som han (med hänvisning till musernas moder) kallade för Bilderatlas Mnemosyne. Warburg var intresserad av hur former och motiv från antiken lever kvar i senare tiders europeisk bildkonst. Atlasen, som består av ett sextiotal stora planscher med fastnålade fotografier och konstreproduktioner, är hans försök att i collageform kartlägga släktbanden. Till exempel kan en renässansmålning placeras bredvid en romersk skulptur. Det som förbinder konstverken är en gemensam detalj: ett plagg som faller snarlikt över en skuldra, en hand som gör en identisk gest. Det är som om antiken hemsöker moderniteten.Didi-Hubermans undersökning, som sträcker sig från antiken till den florentinska renässansen, bygger alltså på Warburgs atlas. Och när han betraktar nymferna upptäcker han något märkvärdigt. Nymfen har fallit. Ju längre bort från antiken vi kommer, desto tydligare närmar hon sig marken. Hon sjunker från gudinnans höjder längst upp i bilden till dess nedre kant...