Mot Stalin och med Putin – ryska musiker på två sidor om makten

Kan en musiker som verkar i en diktatur hitta utrymme för protest i sin konst? Jens Nordqvist berättar om två cellister på varsin sida om det musikaliska samvetet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Hur låter motståndets musik? Klingar den annorlunda än medlöperiets toner? Historien är full av exempel på musik som tjänat tyranniet, men också på musiker och tonsättare som utmanat makten. Som berättelsen om två ryska cellister, på varsin sida om det musikaliska samvetet.Läckta dokument från advokatfirman Mossack Fonseca avslöjade 2016 hur tusentals politiker, affärsmän och privatpersoner försökt dölja sina rikedomar i olika skatteparadis. En av dem var märkligt nog en professionellt verksam cellist från Sankt Petersburg.Sergej Roldugin, en av Vladimir Putins äldsta vänner, visade sig vara den ryske presidentens hemliga bankir och pengatvättare, med en egen förmögenhet på flera hundra miljoner dollar. När en reporter frågade hur en klassisk musiker kunde vara så rik svarade cellisten att han levde ett högst modest liv. ”Till och med min cello är begagnad”, sade han i ett försök att skoja bort frågan. Instrumentet som är tillverkat av Antonio Stradivarius köpte han för tolv miljoner dollar.Likt andra oligarker lät han det ryska folket stå för fiolerna, så att säga. Och precis som många andra av Putins rika vänner hamnade han i samband med invasionen av Ukraina på EU:s sanktionslista.Historien om Putins cellospelande förmögenhetsförvaltare för tankarna till en annan berömd rysk cellist, som till skillnad från honom valde att spela motståndets musik. Tårarna strömmade ned för kinderna på Mstislav Rostropovitj när han lät solostämman i Antonin Dvoraks cellokonsert ljuda i ett fullsatt Royal Albert Hall i London den 21 augusti 1968. Kvällen innan hade sovjetiska styrkor gått in i Prag, och medan stridsvagnarna krossade det folkliga upproret framförde de ryska musikerna ett av de mest berömda tjeckoslovakiska verken.På väg in till konserthallen hade symfoniorkestern fått ducka för ruttna tomater från ilskna demonstranter. När musikerna sedan värmde upp hördes burop från publiken. ”Åk hem!””Ryssarna ut ur Tjeckoslovakien!”Den bedrövade Rostropovitj visste inte om han skulle klara av att spela. Invasionen av Tjeckoslovakien plågade honom rent fysiskt och det kändes först otänkbart att uppträda. Men så bestämde han sig. Han skulle låta musiken tala.Dvoraks cellokonsert är dramatisk, storslagen och djupt känslosam. Rostropovitj ville visa åhörarna att han delade deras smärta. Med sin cello framkallade han en böneliknande sorgesång över maktens brutalitet och förtryck. När de sista tonerna klingat ut lyfte den gråtande Rostropovitj upp Dvoraks partitur i luften – i solidaritet med det tjeckoslovakiska folket, men också i protest mot sitt eget land.Den osannolikt begåvade Rostropovitj, ”Slava” som han oftast kallades, var en sovjetisk nationalhjälte och ett kuttersmycke för kommunistpartiet. Men när han offentligt – i utlandet dessutom – vågade protestera mot invasionen blev Kremls stolta blickar snart hotfulla.Flera år tidigare hade han tagit stora personliga risker genom att stödja de förföljda tonsättarna Sergej Prokofjev och Dmitrij Sjostakovitj. Tack vare sin gränslösa talang och stora charm undkom Slava repressalier. Men efter konserten i London var han illa ute, och än värre blev det efter hans försök att beskydda Aleksandr Solzjenitsyn.Den regimkritiske författaren som 1970 tilldelades Nobelpriset i litteratur var en...