Monstren mår bäst i garderoben

Att gestalta det vidunderliga på en scen är en svår konst. Skräck är granne med skratt, konstaterar författaren och teaterkritikern Boel Gerell, och funderar på vad som skrämmer oss allra mest. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ett par kvarlämnade stövlar med slaka skaft står framför ett plåtskåp. Ett sådant där smalt och orange skåp du vet, som finns på skolor. Rad på rad av likadana dörrar brukar det vara men just det här skåpet står ensamt. Det är fullkomligt tyst. Och det är just detta: stövlarna som står kvar, skåpet som är låst och den totala tystnaden som är så oerhört skrämmande. När de första scenerna i pjäsen Fulet drar igång på Teater 23 i Malmö reser sig tonårstjejen bredvid mig med knutna nävar. Abuse, skriker hon. Släpp henne för faan. På scenen har högstadieeleverna Kim och Sandra just dragit igång sin dagliga misshandel av klasskamraten Juliette, eller Fulet som hon kallas av alla. Tyst, det är bara teater, det är inte på riktigt, väser någon som kanske är flickans lärare bakom oss i salongen men flickan tycks inte övertygad. Muttrar halvhögt innan hon med en duns sätter sig ner igen. Sen, när det blir värre kvider hon bara. En plågad gnyende utandning i den annars helt tysta salongen. På scenen har det blivit måndag morgon och en hel helg har passerat sedan Juliette pressades in i det alldeles för smala och trånga orangea skåpet och Kim eller Sandra, de minns inte säkert, låste dörren och gick skrattande därifrån. Då hördes skrik och desperata bankningar som fick plåten att skälva men nu är det alltså tyst, alldeles tyst. Och på golvet i korridoren står Juliettes stövlar fortfarande kvar. Än mer drabbande än det inledande explicita våldet är fasorna och lidandet som vi inte ser utan bara kan föreställa oss. Innan skåpet öppnas igen är flickan Juliette precis som Schrödingers katt både levande och död. I brist på klara bevis frammanar vi våra egna bilder av flickans tillstånd och det värsta som kan ha hänt. Är det värsta att kvävas, när skåpet töms på luft? Eller är det den psykiska fasan? Klaustrofobin och tiden som går utan att någon levande människa hör dina rop på hjälp? Inget blod och inga vanmäktiga skrik hade kunnat överträffa den fasa Winston och vi genom honom och Orwells text redan upplever vid blotta åsynen av råttorna Sanningen är väl den att rädslan alltid är individuell. Det som för någon är skrämmande intill bristningens gräns är för en annan ren och skär komik. Men inför den stängda dörren är allt fortfarande möjligt och i väntan på ett besked växer skräcken och blir vår egen och långt svårare att skaka av sig än aldrig så bloddrypande skildringar av lidande och död. Eller som förhörsledaren OBrian förklarar för huvudpersonen Winston i George Orwells dystopiska roman 1984, inför den låsta dörren till sanningsministeriets tortyrrum 101. Du frågade mig en gång, vad som fanns i rum 101, säger OBrian. Jag sa att du redan visste svaret. Alla vet svaret. Det som finns i rum 101 är det värsta i världen. Och det värsta i världen skiftar från individ till individ. Det kan vara att bli begravd levande, bränd till döds, att drunkna eller bli spetsad på en påle eller femtio andra sätt att dö. Ibland är det något helt trivialt, inte ens dödligt. I ditt fall är det råttor. Och på bordet i rum 101 står verkligen en bur med råttor, färdig att träs över Winstons huvud så att djuren ska äta sig genom hans ansikte. Men långt innan detta sker kapitulerar Winston och ger upp allt inklusive sig själv och kärleken till den älskade Julia. Inte heller här hade det gagnat effekten av berättelsen att låta råttorna verkställa det vidriga straffet. Inget blod och inga vanmäktiga skrik hade kunnat överträffa den fasa Winston och vi genom honom och Orwells text redan upplever vid blotta åsynen av råttorna och buren. Less is more alltså. För teaterregissören Rikard Lekander som gjort sig känd just för sina skräck- och...