Mer än ansikten döljer sig bakom Venedigs masker

Tor Billgren tar oss med till gamla Venedig, där invånarna under medeltiden och renässansen använde masker för att skydda sitt privatliv undan skvaller och statlig och kyrklig kontroll. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades ursprungligen 2016. Fredagen den 12 maj 1797 reste sig Venedigs statschef – Dogen – Lodovico Manin från sitt säte i Stora Rådets sal i det rosa regeringspalatset på Markusplatsen. Han tog av sig den karaktäristiska, toppiga huvudbonaden som Dogerna burit före honom sedan 1300-talet. – Ta den, sa han till sin betjänt. Jag kommer inte att behöva den igen. Samtidigt tog de över femhundra männen i Stora Rådet högtidligt av sina vita masker. I lagunen utanför låg Napoleons flotta till ankars med kanonerna laddade. Venedigs 1071 år långa historia som självstyrande och tidvis blomstrande republik var över. En av Napoleons första åtgärder när han tagit makten var att förbjuda bärandet av mask på allmän plats. För det hade nämligen venetianarna gjort. Till vardags. Fattig som rik. Man som kvinna. Ursprungligen var bruket att bära mask förbehållet aristokratin och det var begränsat till vissa högtider och till karnevalen. Masken gav de förnäma möjlighet att festa och apa sig anonymt, så att deras sociala ställning inte underminerades av eventuella snedsteg eller ovärdigt beteende. Masker förekom också vid omröstningar i de olika styrande församlingarna och fungerade alltså som en motsvarighet till dagens valhemlighet. Men i takt med att borgarklassen och dess välstånd växte, spreds maskbärandet även dit, och fram på 1600-talet var det allmänt förekommande. Det hade då också blivit tillåtet året runt. Masken som det handlar om i det här vardagssammanhanget kallas Bauta. Den är vitmålad, tillverkad av läder och går ner över munnen. Maskens överläpp går ut som en vid, spetsig näbb, som gör att man kan äta och dricka med masken på. Den förvränger även rösten en smula. Vad ordet Bauta betyder finns det olika teorier om. En förklaring är att det skulle komma ur skrämselordet BU, som på italienska motsvaras av BAU, vilket då skulle anspela på maskens hotfulla uttryck. En annan teori är att det kommer ur tyskans BEHÜTEN som betyder att skydda. Det vill säga att skydda ens identitet. Till masken hörde en dräkt som dolde kroppen helt. Tyg som täckte håret och öronen, och en slängkappa som dolde kroppsformen. Bautaförklädnaden erbjöd med andra ord fullständig anonymitet. Vad var poängen med det då? Varför uppstod behovet av detta just i Venedig? I sin bok om den venetianska masken framställer filosofidoktorn Marie Ghisi det hela som en nödvändighet. Stadens trånga gator och gränder gjorde att det fanns få platser i Venedig där man kunde röra sig utan att vara observerad. Det fanns alltid ett öppet fönster nånstans med nyfikna öron. Iförd mask kunde man gå vart man ville utan näsvisa frågor. Till hemliga möten eller för att träffa en älskare. De här kärleksmötena var vanligt förekommande, och en av anledningarna till Venedigs rykte som en lössläppthetens stad. Men masken underlättade inte bara hemlighetsmakeri, utan också det vardagliga livet. För i takt med att den förmögna eliten växte, växte det också fram sociala koder och avancerad etikett. Här blev masken ett sätt att kunna ta sig från A till B utan att tvingas stanna i varenda kvarter för att genomföra hälsningsritualer med potentater och förnäma fastrar. Och eftersom masken inte fästes av några band runt huvudet, utan var inkilad under hatten, var maskbärare dessutom undantagna från seden att lyfta på hatten vid hälsning. Detta kommenterar en ung Wolfgang Amadeus Mozart roat i ett brev under en av sina italienska resor. Att Venedig har kommit att förknippas så intimt med masker har fler orsaker än det...