Men är det konst? Lars Vilks och Fahlströms palett

Om en konstinstitution råkar sätta upp en konstnärs palett på väggen, blir det då konst? Nej, tyckte konstnären Öyvind Fahlström. Ja, säger Lars Vilks. Karsten Thurfjell reder ut förvirringen.

I mars 2012 kom Lars Vilks till Radiohuset i Stockholm för att kolla en grej. Han hade som vanligt med sig sin eskort från Säpo, efter dom dödshot som vilat över honom sedan rondellhundens tillkomst, men hans ärende hade i princip -  inget med det att göra. I Public Serviceföretagens konstsamling finns nämligen en pannå med intorkad färg som en gång gjorde skandalsuccé på Stockholms konstscen, och som nu tilldrog sig Lars Vilks intresse. Pannån hade tjänstgjort som palett, och den som blandat sina färger på den var den legendomspunne konstnären Öyvind Fahlström, mest känd för sina popkonstinfluerade kollage och serietidningslika målningar från 60-talet över världens kapitalströmmar och politiska strukturer. Men på 50-talet ägnade sig Fahlström åt ett särpräglat, detaljrikt, icke föreställande måleri, och när han skulle lämna in sina bidrag till grupputställningen Kring spontanismen med abstrakt måleri på Konstakademin 1959 slog han in sina bilder i ett paket och la med sin väl använda palett av masonit som skyddande stödemballage. Det bar sig inte bättre än att utställningskommissarien Lars Erik Åström uppfattade paletten som ytterligare ett konstverk och hängde upp även den på väggen. Två veckor in i utställningen kom Fahlström hem från Paris och upptäckte misstaget. Eftersom han själv arbetade journalistiskt såg han förstås till att larma tidningarna, som tog roliga foton och ritade skämtteckningar på Fahlström när han stirrar på sin utställda palett, och inte minst reagerade TV:s nystartade program Aktuellt, vars förste kulturreporter Torbjörn Axelman ryckte ut för att få konstnärens kommentar. Ja, sen följde bland annat en mycket tidstypisk diskussion om ändå inte vissa abstrakta konstverk kunde tillkommit av slumpens skördar, eller av en olyckshändelse. För var det nånting som utmanade den dåtida konstpubliken, så var det spontanistisk abstrakt konst. Man förstod inte vad det handlade om, eller vad det föreställde, och dessutom kunde ju det där kluddet lika gärna gjorts av ett barn. Nå, även den olycklige Lars Erik Åström som låtit hänga upp paletten, utsattes för en plågsam TV-intervju där han försvarade sig med att skillnaden mellan bilderna inte var så stor och att Fahlström borde ha skrivit på paletten att den inte var något konstverk. Så det gjorde han! OBS! Detta är ABSOLUT INTE ett konstverk, utan ett emballage! undertecknat Öyvind Fahlström. TV-reportern Torbjörn Axelman, som förresten själv var utbildad konstnär efter fem år på just Konstakademien, fick pannån i present, och så småningom, drygt 40 år senare, införlivades den i Public Serviceföretagens konstsamling, som ett tv-historiskt objekt, inte som ett konstverk, för det var det ju som sagt inte, enligt konstnärens skriftliga försäkran. Eller? Det var det här som Lars Vilks gick igång på och som gjorde att han tog sig mödan att komma till Radiohuset. Det konstbegrepp som fler och fler började tillämpa på 1960-talet, ett utvidgat konstbegrepp som gick ut på att det som presenteras som konst är att betrakta som konst, oavsett hur det har kommit till. Och det är det konstbegrepp vi fortfarande använder oss av. Det finns liksom inget annat som fungerar. Ordet konst bildades för många sekler sedan ur ordet kunna, men sen dess har själva kunnandet kommit att handla om fler konstnärliga kompetenser än att bara vara duktig med skulptur- eller målarverktygen., och idag kanske man kan sammanfatta universalmedlet till ett lyckat konstnärskap med konsten att få till det. Själva presentationen, alltså, och givetvis kontexten, sammanhanget. Själv har Lars Vilks, inspirerad av sin läromästare, den minst lika mytomspunne tyske konstnären Joseph Beuys och hans expanderade konstbegrepp, införlivat allt som hänt kring Nimis och hans andra omtalade utomhusskulpturer...