Med Shakespeares sonetter i skärgården

När Shakespeare tappar intresset för sin publik kommer han ännu närmare, konstaterar Jan Henrik Swahn, som läser flera svenska översättningar av bardens sonetter. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag befinner mig återigen vid platsen för avskedet, den där sista sommaren med familjen; släkthuset på Knösö i Blekinge skärgård där jag för fyrtio år sedan, veckorna innan jag flyttade hemifrån, bevittnade min fars mödor med att få pli på William Shakespeares sonetter, skrivna knappt fyrahundra år tidigare. "En sonett om dagen" var hans motto. Tretton år har gått sedan den sista Swahndikten skrevs på Knösö. Enstaka diktutkast kan fortfarande hittas i lådor eller ute i vedbon. Diverse favoritlektyr och de gamla lexikonen finns också kvar. The Universal English Dictionary, "in a class of itself" om man får tro Times Literary Supplement, står lutad mot lika bastanta franska ordböcker, samtliga insvepta i genomskinlig plast mot mott och mal och inte längre redskap för översättarbedrifter. Hemma i Malmö där arbetet med sonetterna avslutades står än tyngre lexika kvar, beredda att rycka in om det skulle behövas. Våren 2017 utkom ännu en tolkning av Shakespeares sonetter, signerad Lena R Nilsson. De är välljudande, fria och räds inte rimpar som hjärta och smärta. Betydligt mer texttrogna är Martin Tegens tolkningar från 2007 medan Eva Ström i sina tolkningar utgivna 2010 följer något slags gyllene medelväg. Alla fyra tolkningsvolymerna får vara med här, följa med ut till ljugarbänken med utsikt över sundet och sedan, när kvällen blir fuktig och det sista solblänket slocknar bakom Verkö, följa med tillbaka in igen till långbordet i storstugan, vid fönstret som vetter mot appladalen. Där ligger även K A Svenssons enligt min fars egen utsago väl lundensiska översättningsförsök från tidigt sextiotal. De var vad han hade att jämföra med, vid sidan om akademiledamoten Carl Rupert Nybloms högstämt romantiska men absolut läsvärda och sköna tolkningar från 1871, som finns tillgängliga på Litteraturbanken och Projekt Runeberg på nätet.     Ett minne väcks till liv. Som sjuttonåring såg jag något egendomligt i huset hemma i Malmö. Jag måste ha gått ner i källaren för att fråga min far om något men hittat kontorsstolen tom och den elektriska skrivmaskinen avslagen. Men ett papper satt kvar under valsen. Nyfiken i en strut som jag var började jag läsa: "Ett ungt och aldrig odlat kvinnosköte / ska villigt öppnas för din hårda plog". Vad var detta? Jaha, det var alltså en sonett av Shakespeare. Nu, många sedda eller lästa Shakespearepjäser senare, lär mig Eva Ström att bilden med mannen som plöjer kvinnans åker var allmängods vid denna tid. Vi befinner oss långt från den höviska trubadurdiktningen. Det är sent 1500-tal och den unge Will står inte med en luta under någon fager jungfrus balkong utan är inbjuden till slottet hos någon ung litterär mecenat som tagit sig an honom och då måste ju någon form av motprestation levereras också. Säkert har Shakespeare sedan taffeln brutits eller redan i väntan på efterrätten fått allt ljus på sig och underhållit sitt sällskap med några nyskrivna sonetter. Eva Ström betonar starkt att sonetterna kanske inte i första hand skrivits för att publiceras utan just för att läsas i ett slutet sällskap, där själva uppläsningen gett stort spelrum för möjligheterna att betona exempelvis ekivoka underströmmar som annars kanske skulle ha förblivit dolda. Därmed är det lätt att se sonetterna som ett slags förövning till de senare pjäserna. Och eftersom Shakespeare vid den här tiden redan arbetade som skådespelare visste han nog en del om hur man vinner sin publik. Men ändå. De sjutton första sonetterna handlar alla mer eller mindre om samma sak att den fagre mecenaten borde sluta onanera och i stället gifta sig och skaffa barn. Inte kan man väl kväll efter kväll resa sig, klara stämbanden och läsa ännu en sonett om detta?...